I väntan på Arcimboldo

Detta är en i dubbel mening tungviktig bok. Den var avsedd att publiceras som fem separata böcker, men efter författarens bortgång i förtid beslutade en förläggare att ge ut alla samtidigt, som en enda volym. Kanske det var ett misstag: 2666 är inte bara fysiskt otymplig och tung utan också full av fasor, och det hade nog varit lämpligare att portionera ut det hela bit för bit.

Roberto Bolaño föddes i Chile och började sin korta författarkarriär som poet. Det blev aldrig tid för honom att slutgiltigt revidera 2666. Trots att kritiker har hävdat att det absolut inte gör något, så märks här och där en viss monotoni i berättarstilen, och alltför många paragrafer börjar på nästan identiskt sätt.

2666 har allmänt hälsats som ett mästerverk och måste betraktas som en litterär prestation. Magnifik, överväldigande, på Nobelpristagarnivå – kritikerna har inte snålat på lovorden.

Samtidigt måste jag erkänna att jag personligen alltid blir en aning skeptisk när så många sätter etiketten ”mästerverk” på samma bok. Dels misstänker jag att recensenterna då påverkar varandra. Dels handlar det ofta om en relativt omfångsrik volym av en manlig författare. Här finns helt klart en i och för sig ganska vanlig tendens att förväxla kvantitet och kvalitet. Men dessutom anas möjligen fördomen att genier nästan definitionsmässigt är manliga.

Och det förekommer massor av våld i 2666. Tyvärr betraktas sådant allmänt som viktigare än många andra teman. Man kan jämföra med Virginia Woolf som driver med de (manliga) kritiker som anser böcker viktiga i den mån de handlar om krig men oviktiga om de beskriver kvinnors känslor i ett vardagsrum.

Varför heter boken 2666? Ingen har riktigt lyckats förklara saken. Själv tänker jag på vilddjurets tal, 666, i Bibeln. Vilddjuret, som är ont i moralisk mening, står förmodligen för kejsar Nero, ökänd bland annat för att ha förföljt kristna.

Bakom romanen anas också Dantes Den gudomliga komedin (som har tre delar, inte fem), med dess berömda helvetesvisioner. Också 2666 har sitt helvete: den mexikanska staden Santa Teresa, med hundratals ouppklarade våldtäkter och mord på unga flickor. Här tänker jag dessutom på Lawrence Durrells Avignonkvintetten, fem romaner med ondskan som tema. Vilket alltså också och i hög grad gäller för 2666.

Men Bolaños verk handlar samtidigt om diktkonst och rör sig så till vida på metanivå. Flera av personerna är författare, och en av trådarna gäller enträgna försök att spåra diktaren Archimboldo, uppkallad efter en 1500-talskonstnär som anses förebåda surrealismen. Det surrealistiska, absurdistiska, drömlika finns också i 2666.

Författaren Archimboldo är offstage så länge att jag nästan börjar tänka på Becketts I väntan på Godot, där den ständigt frånvarande Godot symboliserar Gud, uppfattad på typiskt modernt eller modernistiskt sätt som inte – kanske inte längre – existerande.

Susanna Roxman