Diskrimineringsombudsmannen, DO, får hård kritik av Justitieombudsmannen för att ha väntat nära två år utan att avgöra om en gymnasieelev får bära niqab, heltäckande slöja.
Målet är naturligtvis viktigt för den handfull elever som vill bära niqab i gymnasiet och för hur skolorna ska agera.
Men målet är framför allt ytterligare ett exempel på att DO inte längre är en skarp instans som sätter fingret på övergripande strukturer i samhället. I stället har samhällets orättvisor individualiserats.
Borta är de uppmärksammade rättsfall när lönen för manliga medicintekniker jämfördes med barnmorskors betydligt lägre avlönade arbeten.
Bakom målen stod dåvarande JämO, jämställdhetsombudsmannen.
Om JämO hade lyckats i sin föresats att peka på de strukturella orättvisorna skulle det kunnat få konsekvenser för hela samhället.
I stället begravdes JämO:s arbete i ett luddigt DO som endast ser till den enskildes individuella problem.
Det är betydligt enklare och billigare än att peka på de stora bakomliggande orsakerna till orättvisor i dagens samhälle.
Dessa faktorer, som orättvisa kvinnolöner, ett allt mer snedvridet styrkeförhållande mellan fack och arbetsgivare, ett allt svagare anställningsskydd, allt fler ofrivilliga deltider – kort sagt klass och kön – göms undan bakom de individualiserade diskrimineringsärendena.
Det här följer en trend i samhället där alltmer ansvar för sitt och sin familjs välbefinnande läggs på den enskilde utan någon som helst klass- eller kön-analys.
Riktigt alarmerande blir det när också myndigheters och det dömande samhällets rättsmedvetande börjar styras med samma individualiserade synsätt.
Redan innan de tidigare ombudsmännen slogs samman till en enda diskrimineringsmyndighet uttalade sig Katri Linna, då ombudsman mot etnisk diskriminering, i LO-Tidningen och förklarade att det där med diskriminering på arbetsplatser, det borde facken helst sköta själva.
Naturligtvis ska facken driva en kamp mot diskriminering, och fackliga organisationer kan säkert göra mer, men det viktiga i Katri Linnas uttalande var signalen att hon inte tänkte lägga sig i strukturer på arbetsplatserna.
Den borgerliga regeringen lyssnade och utnämnde henne till diskrimineringsombudsman.
I de byrålådor som bars över från gamla jämställdhetsombudsmannen låg buntar med handlingar om orättvisa kvinnolöner, ofullständiga jämställdhetsplaner och bristande lönekartläggningar.
Dessa buntar har blivit liggande och det förebyggande arbetet mot diskriminering har tonats ned, trots att det är just i det förebyggande arbetet som de verkliga problemen kan identifieras.
För vår borgerliga press är det numer politiskt korrekt att fördöma diskriminering mot enskilda personer, samtidigt som krav på övergripande lagstiftning, till exempel kampen för att få behålla lagen om anställningsskydd (Las) i det närmaste förhånas.
Detta trots att Las naturligtvis skulle skydda svaga grupper betydligt mer mot strukturella orättvisor än enskilda skadeståndsmål.
Många är naturligtvis nöjda med att vi nu pratar mer om orättvisor mot enskilda individer och allt mindre om strukturella orättvisor.
Men diskriminering av etniska, sexuella eller religiösa skäl och diskriminerande strukturer baserade på klass, kön och makten på arbetsplatserna, borde naturligtvis vara ömsesidiga komplement i kampen för rättvisa och jämställdhet.
