Apropå grisfösare

I september frikändes en av Sveriges mest framgångsrika travtränare från att ha använt grisfösare, en stav som ger elektriska stötar, på sina hästar. Under sommaren diskuterades djurplågeriet i att använda grisfösare på de vackra och känsliga djuren.

Ingen verkade tänka nästa tanke – att grisfösare har sitt namn därför att de regelmässigt används på svin som drivs till slakt.

Det är ingen skillnad på grisars och hästars eller för den delen människors nervsystem. Det som är djurplågeri på hästar gör lika ont och är lika stressande för grisar.

Det här är symtomatiskt för hur vi behandlar de levande varelser som vi delar huvuddelen av vår genuppsättning med. Djur som vi äter och sällan ser, verkar vi ha slutat att betrakta som levande. Vi ser dem som mat och köttbitar från det att de är kultingar, kalvar eller kycklingar.

Hästar och hundar, som vi inte äter, men ser, duttas det med långt bortom fånighetens yttersta gränser.

Jag passerar ofta förbi en bondgård med stora grisstallar, men har aldrig sett ett levande svin på den prydliga och luktfria gårdsplanen. Däremot sitter där en glad stengris med knorr på svansen.

Efter att ha läst Torbjörn och Ylva Espings Monsterbiff till middag, nyss utkommen i pocket, förstår jag att stengrisens glada uppsyn på bondgården inte är det minsta representativ för sina levande förebilder inne i stallarna. Och att fläskkotlettens eländiga tillvaro delas av den helstekta kycklingen och den lyxiga kalkonfilén.

Monsterbiff till middag innehåller så många vedervärdiga scener från vardagen i köttfabrikerna att man återigen undrar hur mänskligheten är funtad.

Hur ska man hantera sådana kunskaper som att 40 procent av de svenska värphönsen fortfarande hålls i burar och att de regelmässigt gasas ihjäl när de tjänat ut? Att 15 procent av slaktkycklingarna har ständig värk och fel på benen, för att aveln är inriktad på extremt snabbväxande och abnorma bröstfiléer.

Eller att kalkonerna får leva sina liv i mörker för att inte hacka ihjäl varandra och inte kan fortplanta sig naturligt. Lösningen är att tupparna ”mjölkas på sperma” eller, på ren svenska, runkas. Av människor.

När Ingelsta Kalkon på sin hemsida skriver att de sätter etik och djuromsorg i främsta rummet, så lär den etiken stanna vid uppläggningsfaten och de tjusiga butikerna. Köttproduktionen har lagts ut på underleverantörer.

Prispressen och den bortglömda etiken drabbar inte bara djuren utan också konsumenterna. De skildringar paret Esping ger inifrån några slakterier gör mig ganska avtänd på att sätta tänderna i en blodig biff. Hygienen är bedrövlig och veterinärer och inspektörer som försöker sköta sitt jobb trakasseras av slaktare med stora knivar. De saknar dessutom pålitlig uppbackning från både Livsmedelsverket och Landsbygdsverket.

Resultatet av allt det här är dåligt, billigt kött. Inflationen borträknad har priset på kött gått ner 30 procent sedan 1990 och hamnar numera ofta under paprikan och tomaterna, skriver paret Esping.

Medan man kan välja på hundratals olika viner och 36 olika sorters tomater finns det bara tre varianter av finkött till lördagsmiddagen. Alla i samma vaccumförpackade likstelhet, utan uppgift om uppfödning, ras, fetthalt eller köttkvalitet. Alla de uppgifter som är självklarheter för många livsmedel finns inte.

Att äta kött från Sverige skulle lätt kunna göras etiskt försvarbart. Den uppfattningen delar jag med författarna. Vi har ju trots allt bland de strängaste djurskyddslagstiftningarna i världen.

Men det räcker inte att vara bäst på pappret när bestämmelserna inte omsätts i verkligheten.

Kristina Mattsson