Debatten om socialdemokratins framtid är i full gång. Den ena ledande partiföreträdaren efter den andra presenterar programförklaringar riktade till medlemmar respektive väljare. Med tanke på socialdemokratins historiska betydelse och ställning i svensk politik är det naturligtvis fullt rimligt att debatten förs så öppet som möjligt. Förnyelsediskussionen kan inte bara ses som en partiintern angelägenhet.

Senast var partiets ekonomisk-politiska talesperson Thomas Östros som presenterade ett bidrag till förnyelsediskussionen (DN-debatt torsdag den 12 november): ”Socialdemokraterna ska vara centrum i svensk politik, med hjärtat till vänster.” Artikeln andas inte mycket självkritik. Mellan raderna kan man utläsa en viss irritation över att Moderaterna tagit över (s) gamla positioner från 90-talet: Vänta bara. Förr eller senare inser väljarna detta och kommer tillbaka fadershuset, tycks Östros mena.

Men det mesta talar för att just 90-talsreformerna – inte minst kring den ekonomiska politiken, arbetsmarknadspolitiken och skolan – bidrog till den nuvarande socialdemokratiska färden utför. Saknas den insikten blir utrymmet för förnyelse begränsad.

• Thomas Östros betonar betydelsen av låga skatter. Internationellt sett låga skatter på vinster och förmögenheter ska (även fortsättningsvis) göra det förmånligt att investera i Sverige. Men hur påverkas den långsiktiga utvecklingskraften i svenskt näringsliv? Hur är en sådan politik förenlig med behovet av ett starkt omvandlingstryck på nationell nivå och en internationell samordning för att skapa socialt rimliga och likvärdiga spelregler för företagens direktinvesteringar?

• Arbetslösheten ska pressas tillbaka genom att göra det lönsamt att arbeta. Jämviktsarbetslösheten ska minska. Det är definitionen av arbetslinjen. Förvärvsarbetande ställs mot försörjningsberoende, precis som i den moderata diskursen. Är problemet att långtidsarbetslösa och marginaliserade grupper på arbetsmarknaden inte är tillräckligt arbetsbenägna? Är inte problemet att efterfrågan är för svag – det finns inte tillräckligt med arbetstillfällen att söka? Finns ett politiskt ansvar för att skapa en tillräckligt hög arbetskraftsefterfrågan eller är arbetslösheten uteslutande ett enskilt ansvar?

• Den doktrin för makroekonomisk och budgetpolitisk balans som Östros gör sig till talesman för har historiskt inte gått att förena men full sysselsättning. Det är en politik som har sin udd riktad mot fackföreningarna och som tvingar fram allt ogynnsammare villkor för löntagarna. I praktiken bidrar politiken till allt mer oreglerade anställningsförhållanden och ökade löneklyftor, dvs. mer tudelade förhållanden på arbetsmarknaden. Politiken är dessutom osolidarisk eftersom den indirekt förutsätter att andra länder bär ansvaret för att bekämpa internationella ekonomiska kriser.

• Behovet av kunskapslyft och högre förädlingsgrad i produktionen definieras huvudsakligen i termer av högre utbildning och subventioner av näringslivets investeringar i forskning och utveckling. Men problemet med den stora utslagning som sker från skolan nämns knappast. Det kanske blir den mest ojämlikhetsgenererande faktorn framöver. Inte heller nämns något uttryckligen om bristen på yrkesutbildad arbetskraft. Trots den höga arbetslösheten har ju företagen svårigheter att rekrytera personer med grundläggande yrkesutbildning. Här finns behov av storskaliga satsningar, både i gymnasiet och inom vuxenutbildningen.

• Slutligen nämner Östros inget om villkoren i arbetslivet. Frågor om makt och inflytande lyser med sin frånvaro. Arbetslivet måste erbjuda bättre förutsättningar för att hantera de kompetens- och omställningskrav som arbetskraften ställs inför. De insatser som görs idag, t.ex. via personalutbildningar och via omställningsavtalen, är helt otillräckliga. Garantier för bredare och återkommande kompetensutveckling är inte bara väsentliga för individers trygghet och företagens effektivitet utan också för möjligheterna att skapa ”det goda arbetet”.

Slutsatsen är att förnyelsen bör göra upp med 90-talets politiska låsningar. Alternativet är att socialdemokratin blir en allt mer identitetslös politisk kraft med sjunkande väljarstöd.

Jonas Olofsson
Docent i ekonomisk historia
Umeå universitet