Av LO-Tidningens årliga sammanställning av vd-löner som presenteras i detta nummer framgår att landets direktörer visat en viss återhållsamhet under krisåret 2009.
Det är positivt.
Men två saker är tydliga. Direktörernas löner ligger fortfarande oresonligt högt i förhållande till gängse jämförelsemått, en industriarbetares lön. Detta trots att det i empirisk ekonomisk forskning visat sig omöjligt att se något samband mellan vinstutveckling och höga direktörslöner i företag som går bra respektive dåligt.
En annan faktor handlar om risk.
Här intar en del företag fortfarande en förvånansvärt nonchalant ställning till den mytomspunna kopplingen mellan prestation och bonus. Det blir extra tydligt vid en jämförelse med den kader av främst ungdomar som under den borgerliga regeringen hänvisats till arbete mot prestationslön.
De kan arbeta åtta timmar om dagen i köpcentra, på gågator, i telemarketingföretag och som enda ersättning få procent av det de lyckas sälja, medan direktörerna tar ut bonus, oberoende av försäljningen.
Under krisåret har en del företag faktiskt insett att det inte går att betala ut extravaganser när företaget är i kris. Alltför många åderlåter dock de krisande bolagen ännu mer genom att ta ut bonus för det misslyckade arbete de utfört.
En ynnest fjärran från den verklighet som många ungdomar lever i, där all ekonomisk risk för bristande försäljning läggs på dem själva.
