På Stockholms filmfestival visades Biutiful av mexikanen Alejandro Gonzales Iñarritiu. Samme regissör gjorde Babel från 2007 och ämnet här är likartat: på ett explosivt sätt vävs människoöden i den rika och den fattiga världen samman.

I Biutiful är vi långt från resesidornas Barcelona. Miljön är trånga kvarter med tvätt i fönstren och butiker med diffust sortiment. Paradgatan Ramblas skymtar till när polisen gör en raid och havet syns bara när kroppar flyter i land.

Huvudpersonen Uxbal fixar arbeten åt illegala invandrare. Inget hedervärt yrke. Men trots solkigheten förmedlar regissören en djup mänsklighet, vacklande men alltid närvarande.

Någon stor spansk familj, som i gamla dagar, finns inte. Istället är Uxbal ensam vårdnadshavare för två mindre barn. Många samtal med sonen och dottern handlar om förlusten av föräldrarna, som han aldrig känt.

När döden närmar sig lämnar han sina insamlade tillgångar till en afrikansk kvinna. Han har tagit hand om henne och hoppas att pengarna ska användas till barnen, någon annan utväg finns inte. I denna ödsliga känsla ryms hela Spanien, ett land nära statsbankrutt.

Ingvar von Malmborg