”Har ni inga vackra saker?” frågade stylisten.

Det låg något desperat i rösten. Vi hade gått runt i lägenheten och inspekterat rummen. Tre rum och kök som skulle säljas till högstbjudande. Sju års liv hade satt sina spår. Det syntes tydligt nu, tyckte jag, när jag snubblade efter den paranta kvinnan. Ändå hade jag skurat duschkabinen med tandborste, ett tips från mäklaren. Men det hade inte gjort stylisten på bättre humör.

Vi hade anlitat henne på lägsta taxan, det vill säga enbart rådgivning. Men när hon kom på besök blev hon förskräckt. Framför allt över bristen på tidsmässig enhetlighet, här fanns ju möbler från flera decennier utan någon som helst sammanhållande länk. Hon rådde oss att ta maxi-expanderpaketet för att över huvud taget få lägenheten såld: ommålning, nya möbler, lampor, tavlor. Hon hade stannat framför min Cassandre-plansch från 1935 och skräckslaget viskat att den måste jag ta ner.

Och bokhyllorna. Hon såg ut som om hon var rädd att böckerna skulle falla ner i huvudet på henne, något som definitivt vore fatalt, tänkte jag. Det måste handla om tusentals kilo.

Vackra saker. Jag funderade febrilt. ”Vi har ju Ostindia-porslinet som jag fått av min styvmor.” Jag visade henne. Tallrikar, uppläggningsfat. Kaffekoppar, sockerskål, gräddsnipa.

Hon sken upp.

”Ja, ta bort böckerna från bokhyllan och ställ servisen där”, sa hon nöjd.

Så fick det bli.

Cecilia Annell