Insatser krävs för att fylla luckorna på arbetsmarknaden

Analys. Begrepp som arbetskraftsbrist eller flaskhalsproblem har näst intill försvunnit ur det offentliga samtalet. Men nu kan det snart vara dags för en come back.

Förklaringen är inte främst att konjunkturen är så stark att vissa sektorer eller delar av branscher får svårt att rekrytera personal. Den här gången handlar det mer om den pågående och förestående generationsväxlingen på arbetsmarknaden.

För första gången är de som lämnar arbetsmarknaden med ålderspension fler än de ungdomskullar som träder in på samma arbetsmarknad. Och skillnaderna är mycket påtagliga de kommande åren.

De närmaste 15 åren är skillnaden en kvarts miljon. Så många fler lämnar arbetsmarknaden än de som kommer till. Att därför förutspå en diskussion om brist eller flaskhalsar är inte särskilt djärvt.

Utvecklingen innebär samtidigt både risker och möjligheter. För grupper som i dag står utanför arbetsmarknaden innebär den växande efterfrågan på arbetskraft en möjlighet till återkomst.

De arbetslösa som redan köar i hundratusental för en plats på arbetsmarknaden är en viktig resurs som kan fylla många av de hål som uppstår i generationsväxlingens kölvatten.

Men ekvationen löses inte automatiskt. Det krävs aktiva insatser för att de arbetslösas kunskaper och förmågor ska hållas uppe och helst vässas. Annars blir det svårt för dem att fylla luckorna efter dem som lämnar arbetsmarknaden.

Utan utbildningsinsatser, det gäller både arbetsmarknadsutbildningar och KomVux är risken överhängande att de fruktade flaskhalsarna – bristen på arbetskraft – uppstår också vid hög arbetslöshet.

Mål för arbetsmarknadspolitiken är att smörja arbetsmarknaden så väl att arbetslösheten sjunker så lågt som möjligt utan att skvätta över i löneinflation. Ansvaret för detta vilar på politikerna. Det är därifrån som styrorderna och resurserna måste komma för att de arbetslösa ska ha en chans i fortsättningen.

Regeringen har så här långt valt en annan väg än den traditionella för att undvika problemet med överhettning och löneinflation. Inriktningen har framför allt tagit sikte coachning av de arbetslösa och inte på arbetsmarknadsutbildning.

Någon bred utbildningssatsning a la Kunskapslyftet har inte lanserats. Detta trots att utbildningsbehovet bland de långtidsarbetslösa är mycket stort. Det gäller inte minst bland dem under 25 år. Drygt 20 000 arbetslösa ungdomar saknar i dag fullständiga och godkända gymnasiebetyg.

Om vägvalet inom arbetsmarknadspolitiken blir framgångsrikt eller ej återstår därför att se. Men satsningen på coachning kan vara en riskfylld strategi. Stora grupper med ihålig utbildningsbakgrund riskerar att bli kvar utanför arbetslivet för att till sist slås ut och lämna arbetskraften.