Garpar, gipskatter och svartskallar heter en allvarlig och vacker bok, skriven av Anders Johnson och utgiven av Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).

Formgivningen, med blå text på högklassigt papper och en ymnighet av illustrationer och krusiduller, är så inspirerad att jag vill kalla den kärleksfull.

Det känns oförskämt att klaga på en dylik bok. Jag kan faktiskt gilla den också, givet dess begränsningar.

Men den vill göra en politisk insats genom att räkna upp alla de entreprenörer med utländskt ursprung som varit med om att bygga upp det svenska näringslivet.

”Varje skildring av svensk historia som inte uttryckligen framhåller invandringens betydelse för den ekonomiska utvecklingen är därför djupt missvisande.”

Här stöter vi genast på en politisk knäckfråga. Är det företagarna som skapar sysselsättning eller det underbetalda arbetet som skapat företagarna och försörjt deras ättlingar? Inte ens arbetarrörelsen är säker på svaret.

Min exakta invändning är att Johnsons galleri över dessa personer som har haft framgång så tydligt är designat som en läxa åt rasister och främlingsfientliga och åt det där studentpartiet som jönsar loss i Riksdan.

Det syftet är vällovligt, men det funkar inte.

Och orsaken till kortslutningen är det snäva klassperspektivet.

Det är bara de som lyckats som räknas, många av dem födda in i borgarklassen, fastän migrerade eller barn till migrerade.

Därmed döljs den genomgående orättvisa av idag som rekryterar mänskor med vissa etniciteter till lågstatusjobb eller arbetslöshet.

Den strukturella rasismen – detta att härkomst i kombination med ojämlika sociala villkor spelar en avgörande roll som sorterare på arbetsmarknaden – trängs ut av en liberal bild där alla har lika chanser, och underförstått framgången tillfaller dem som förtjänat den.

Det är som att säga att det är ingen skam att vara invandrare, bara man blir rik.

Och i takt med att SD blir allt mer accepterade och respekterade, växer min övertygelse om att rasismen framför allt är en avspegling av ojämlikheten på arbetsmarknaden: i Sverige och även i ett världsperspektiv.

Att det idag är mer eller mindre förutbestämt vilka som får ta hand om de nödvändiga jobb som bär världen – och vars utövare aldrig får några praktbokverk utgivna till sin ära.