Självklart valde kongressen 2007 en partiledare för framtiden. Inte tänkte ledamöterna sig att Mona Sahlins öde gick ut på att ”vinna eller försvinna” i september 2010.

Ändå är det som om stämningarna varit mer negativt än positivt förväntansfulla på Socialdemokraternas första kvinnliga ordförande.

Det är inte enbart medier som huggit på första bästa chansen att mosa Mona. Även partikamrater på hög och låg nivå har öppet ifrågasatt henne på ett sätt som är mycket ovanligt i det partiet.

Från LO-folk på golvet och i korridorerna har misstänksamheten ständigt legat och lurat.

Mona Sahlin sa själv att funderingarna på att hoppa av har grott ända sedan valnatten. Den bakskallekänslan har hon delat med många av sina partikamrater och väljare.

Därför gick slutet väldigt snabbt och tedde sig tumultartat.

Många har pekat på att krisen inte varit Mona Sahlins utan Socialdemokraternas som 2010 gjorde sitt sämsta val sedan 1914 – en logisk fortsättning på valet 2006, som var det näst sämsta.

Förklaringarna är många: Beslutet om rödgrönt samarbete gick alltför fort för den socialdemokratiska folkrörelsen som inte hann med att säga sitt. Alltför många ur det äldre gardet har behållit sina toppositioner, trots att en yngre, skicklig generation bankar på dörren.

Förslagen om konkreta reformer har lyst med sin frånvaro.

Och när krisen var ett faktum efter valet hände….ingenting. I alla fall ingenting som gjorde avtryck.

Nu händer det desto mer. Sossar debatterar hejvilt på bloggar, på Facebook och i traditionella medier. Den öppna debatten är ett friskhetstecken och nödvändig för att medlemmar och väljare ska känna sig trygga med en socialdemokratisk politik. I en folkrörelse ska det ges och tas, ibland hårt.

Politiskt aktiva LO-medlemmar på gräsrotsnivå har en tydligare bild av orsakerna till Mona Sahlins fall.

– Vad var det vi sa? muttrar de och fortsätter:

– Hon skulle aldrig blivit vald

Det var inte på grund av att medelklassen övergav sossarna som partiet förlorade valet. Det var på grund av att LO-kollektivet svek. Och det bär Mona Sahlin skulden för.

Så lyder gräsrötternas analys.

Mona Sahlin har aldrig varit någon fackföreningsvän, sägs det. Det är svårt att förstå varifrån den stämpeln kommer. Att det skulle handla om det strejk- och lönestoppet för 20 år sedan är orättvist. Sahlins uppdrag från regeringen var att försvara stoppet, hon skickades fram av betydligare mäktigare män och kvinnor i partiet just för sin förmåga att prata med folk på folks vis.

Men LO-folket har varit få runt Mona Sahlin och de blir allt färre i den socialdemokratiska toppen.

En genomgång av tolv namn som fluktuerar i ledarspekulationerna talar sitt tydliga språk. Tre personer har LO-bakgrund, en svetsare, en skogsarbetare och en barnskötare. Resten är akademiker och mer eller mindre politiska proffs.

Det är dags att lyfta upp skickliga politiker med fötterna i den fackliga myllan. Det är en av förutsättningarna för att vinna tillbaka de förlorade rösterna.