Förnyelse!” är ordet för dagen. Överallt heter det att socialdemokratin måste förnya sig, förändra sig, göra om sig, bli något nytt.

Hur denna förnyelse ska se ut är det betydligt tystare om, bortsett från en och annan synpunkt på RUT-avdrag och fastighetsskatt.

Men lösningen är knappast att till varje pris jaga fatt på något ”nytt”. Uppgiften är att hitta en politik, som är relevant både i förhållande till problemen i dagens samhälle och i förhållande till våra grundläggande värderingar – för hittills har jag inte hört någon kräva att ”förnyelsen” ska innefatta en omprövning också av dem.

Innan vi börjar diskutera ”förnyelse” i termer av enskilda politikområden bör vi också med viss eftertänksamhet begrunda erfarenheterna från 1990-talet och framåt – en period när vi faktiskt hela tiden hållit på att idogt ”förnya” oss.

Med ganska blandade resultat.

Till det positiva hör att miljöfrågorna på allvar kom in i partiets politik. Positivt var också att partiet på allvar insåg att ojämlikheter kan skapas även efter andra linjer än de ekonomiska, som kön, etnicitet och sexuell läggning. Det kom till konkret uttryckt i lagstiftningen och i partiets inre liv – principen om ”varannan damernas” infördes faktiskt så sent som på 90-talet.

Mer problematiskt är att uppmärksamheten på de ekonomiskt betingade ojämlikheterna och utvecklingen på arbetsmarknaden snarast minskade – trots att den gick åt ett håll som från arbetarrörelsens utgångspunkter var negativ. Vi har sedan 90-talets mitt haft en tydligt ökad utsortering från arbetsmarknaden, betingad av allmänt skärpta krav på tempo, stresstålighet och prestationsförmåga. Vi har också en tydlig tendens till försämring av anställnings- och arbetsvillkor: Fler tillfälliga anställningar, uppdelade arbetsscheman, hårdare tidspress, minskade möjligheter att påverka det egna arbetet, ökade krav på arbetsinsatser utöver ordinarie arbetstid, omvandling av anställningar till uppdrag (microföretag) osv. Utvecklingen är mest märkbar för LO-grupperna, men syns också inom tjänstemannayrkena – särskilt kraven på (obetalt) övertidsarbete har ökat på många håll.

Att partiet inte riktigt såg detta ledde, bland annat, till att man felbedömde orsakerna till att anspråken på såväl a-kassa som sjukförsäkring ökade från 90-talets slut.

I statistiken syns tydligt att huvudorsaken är ökningen av såväl långtidsarbetslöshet som långtidssjukskrivningar. Båda har tydligt samband med utsorteringen på arbetsmarknaden. Men förklaringarna, även inom socialdemokratin, kom att sökas i att trygghetssystemen var för generösa, och botemedlet låg i snävare bedömningar. Utsorteringsmekanismerna inom arbetslivet fick däremot fortsätta att verka.

Tjugu år tidigare skulle socialdemokratin inte gjort den missen. Men perspektivet hade långsamt men säkert förskjutits under trycket av den allt starkare marknadsideologin: det som kallades ekonomiska incitament hade blivit den dominerande förklaringen, medan sociala och strukturella faktorer mer och mer hamnat i bakgrunden.

På samma sätt trängde marknadstänkandet igenom i politiken i övrigt: avregleringar, privatiseringar, pengsystem och marknadsbaserade modeller (”beställa-utföra”) inom den offentliga förvaltningen. Förändringarna utgick från ett i och för sig nödvändigt krav att göra om föråldrade strukturer och ta bort stelbentheter inom den skattefinansierade sektorn. Men i strävan att vara just modern och förnyande tappade man sin gamla insikt – för att citera statsvetaren Bo Rothstein – ”att en väl fungerande marknadsekonomi kräver en lång rad offentliga regleringar för att fungera acceptabelt, både ekonomiskt, socialt och miljömässigt”.

Förändringarna syftade till större effektivitet och bättre kvalitet samhällssektorn, men vad de konkret innebar var att de politiska, demokratiska, möjligheterna att upprätthålla kvalitet och effektivitet faktiskt minskade – och att kvalitet och effektivitet därmed sjönk. Ingen torde i dag anse att avregleringen av elmarknaderna och av SJ hör till socialdemokratins mest lyckade projekt. Och regelverken för de privatiserade verksamheterna inom den offentliga sektorn har så stora luckor att skattepengar bara rinner iväg.

I praktiken används ordet ”förnyelse” i dag om förändringar i riktning mot en borgerlig, marknadsinfluerad samhällsbild. Men socialdemokratisk ”förnyelse” borde, med ledning av erfarenheterna från 90-talet likaväl som från dagens forskning snarare innebära en renovering av den äldre insikten om det nödvändiga av politisk reglering av marknaderna – och ett sökande efter de i dag ändamålsenliga metoderna för det.

Den tillväxtpolitik för nya jobb, som alla efterlyser, skapas således inte av vare sig sänkt restaurangmoms eller subventionerade hushållstjänster. Den handlar om samhällsinsatser för vissa grundläggande förutsättningar: utbildning, infrastruktur (typ kollektivtrafik som fungerar även när det snöar…) och tillgång till kapital. Det handlar om åtgärder för ett effektivt samarbete mellan forskning, företag och regioner. Det handlar om att rikta satsningar mot verksamheter som höjer produktiviteten i hela ekonomin och stärker exporten – eftersom vi är ett för litet land för att kunna skapa välfärd bara genom att producera för varandra.

Och det handlar om att våga ta itu med utsorteringen på arbetsmarknaden och se att den handlar om mekanismer i arbetslivet, som har effekter för jämlikheten likaväl som för samhällsekonomin. För att komma åt dem måste åtgärderna, på det ena eller andra sättet, kopplas till arbetslivet – inte till trygghetssystemen.