Prisad för att hon står på sig

”Anna har hjälpt mig mycket”, säger Ulrika Sjövall (till vänster). Men Anna Hedman, huvudskyddsombud på Östra sjukhuset i Göteborg: kontrar: ”Min viktigaste uppgift är att få skyddsombuden att tro på sig själva och sin roll”.

Utmärkelsen till årets skyddsombud är inget som Anna Hedman direkt kan sola sig i glansen av. Den är inte smickrande för hennes arbetsgivare. Och ibland måste hon föra de tuffaste diskussionerna med egna kolleger.

Att morgonen på blodcanceravdelningen började med en rapport om överbeläggning var ingen överraskning. Undersköterskorna är vana.

Det var antalet – 25 patienter – som föranledde högljudda protester.

På Kommunals sektion 57, Östra sjukhuset i Göteborg, sitter huvudskyddsombudet och undersköterskan Anna Hedman i extramöte med cheferna.

– Ursäkta att jag dröjde, säger hon när hon kommer ut därifrån.

Men hon har lite att stå i.

Att hon i våras utsågs till årets skyddsombud av LO är inget som arbetsgivarna jublade över.

– Av naturliga skäl är det inget de gläds över, säger hon.

Inte för att de inte vill glädjas med henne. Men i botten ligger problem som Anna Hedman har stridit hårt och envist för att göra något åt.

Överbeläggningar har varit en kamp också för flera huvudskyddsombud före henne. Patienter har legat i korridorer, i duschrum och i extrasängar i de ordinarie rummen. Ur arbetsmiljösynpunkt blir ergonomin lidande. Men det är inte det värsta.

– Det är de psykosociala effekterna som är svåraste följden för undersköterskorna, säger Anna Hedman.

Frustrationen över att inte kunna ge patienten optimal vård. Att göra det bästa av situationen när det saknas ringklockor, bord, någonstans att lägga kläderna. Diskussioner med anhöriga.

Och att få arbetsgivaren att förstå att just detta är det värsta arbetsmiljöproblemet.

– Arbetsgivarna vill ibland påminna oss om att vi är här för patienternas skull. Vilket är en högst onödig kommentar – för vi har i vart fall inte valt jobbet för lönens skull.

Arbetsmiljörapporterna som blivit morgonrutin för Kommunals arbetsplatsombud (skyddsombud) är en del i Anna Hedmans enträgna skyddsarbete.

Kopior har också gått till Arbetsmiljöverket.

– De har bett att inte få dem längre eftersom de har flera flyttkartonger fulla, säger hon och håller upp en tjock bunt.

Det är bara årets.

– De flesta står det Ulrika på, säger hon och nickar åt arbetsplatsombudet Ulrika Sjövall som tittat förbi en stund på fackexpeditionen.

Det var hon som skrev rapporten från avdelningen i morse.

– Det är inte lätt, men jag fortsätter att hävda vår rätt, säger Ulrika.

Ibland känner hon sig otillräcklig. Varför gör inte facket något? undrar medlemmarna ofta.

– Det är inte lätt att säga till sina arbetskamrater att vi har gjort det och det – men att det ändå inte händer något.

Personalen räcker inte till och sjukfrånvaron är hög. Ett annat problem är att lunchrummet är för litet. Det har hon påtalat flera gånger i den lokala samverkansgruppen.

– Jag tror att många inte tar ut sina 45 minuters rast. Ingen vill sitta ute på avdelningen, det är ju patienternas dagrum. Och där går larmet stup i ett, där blir det ingen ro, säger hon.

De närmaste cheferna lyssnar och är bra, men har inte mandat att förändra.

När det blir för tufft brukar Ulrika Sjövall ringa Anna Hedman, som ibland kommer över. Det brukar hjälpa att någon kommer och lyssnar.

– Anna är en stöttare. Hon har hjälpt mig många gånger, säger Ulrika.

Och när Anna Hedman berättar om hur hon jobbar låter hon som en bra chef, överordnat skyddsombud som hon är. Dels gäller det att ha ett brett kontaktnät och ta hjälp av varandra. Dels gäller det att få skyddsombuden att tro på sig själva.

Ulrika Sjövall fick till en förändring i våras när hon gjorde en hänvändelse (AML sjätte kapitlet, paragraf 6a) till Arbetsmiljöverket. Då var det tio överbeläggningar på avdelningen och närmare 40 på enheten totalt.

– Du behöver kanske inte skriva om hur min anmälan såg ut, säger Ulrika.

Oprofessionell, är det egna omdömet.

– Fast det där tycker jag är viktigt, säger Anna. Alltså, du frågade mig hur du skulle skriva. Jag sa: Hur är läget, vad vill du ha framfört och när vill du ha svar?

Efter ett par timmar – utan att ärendet behövde nå Arbetsmiljöverket – hade arbetsgivaren tömt avdelningen på överbeläggning.

– Det blev bättre respons än när vi tidigare gått ihop fyra huvudskyddsombud från fyra fackförbund med en gemensam skrivelse.

Det är ett stort problem, anser Anna Hedman, att skyddsombuden tror att man måste kunna rabbla paragrafer och lagar och skriva på en byråkratsvenska som ingen människa förstår.

– Min viktigaste funktion som huvudskyddsombud måste vara att stötta och hjälpa.

Att få skyddsombuden att tro på sig själva i kraft och egenskap av att vara skyddsombud. Man behöver inte skriva rapporterna på något speciellt sätt.

– Och efter den här händelsen är Ulrika helt klar över det. Visst, hon fick stöd, men hon gjorde det själv, säger Anna Hedman.

När hon själv började som skyddsombud var hon också livrädd. Och fortfarande kan hon inte allt. Funderar fram och tillbaka om hon gör rätt.

Utmärkelsen till årets skyddsombud som hon fick på arbetsmiljömässan i Jönköping i maj var förstås hedrande, tycker hon. Men berättar med ett skratt att arbetsgivaren fick reda på det när
de gemensamt besökte Arbetsmil- jöverket och tjänstemännen där gratulerade henne.

Motiveringen var bland annat att hon fått arbetsplatsombuden att begära akuta arbetsmiljöronder vid överbeläggningar, vilket också har gett resultat.

För några år sedan bestämde Arbetsmiljöverket att det ergonomiska utrymmet runt patienternas sängar ska vara 80 centimeter.

– Vi har mätt och mätt och mätt sedan dess, säger Anna Hedman.

Ett flertal viten har utdömts till medicinkliniken när det varit trängre än de 80 centimetrarna. Men ändå var det svårt att komma åt kärnan med problemet.

Vändningen kom i fjol när Socialstyrelsen och Arbetsmiljöverket gick ihop om en inspektion på Östra. Efter det uttrycktes ett förbud att ha vårdplatser i korridorer, duschrum och dagrum, oavsett hur många centimeter som där fanns omkring.

Det gav skyddsombuden ytterligare ett – och bättre – redskap.

Som arbetsplatsombud kan det bli dubbelt stressande när medlemmarna tycker att Kommunal inte gör något. Och inte heller huvudskyddsombud har arbetsgivaren som sin enda motpart.

– Jag har också haft många konflikter med medlemmar. Konstiga diskussioner som handlar om att köpa en dålig arbetsmiljö, säger hon.

Hon måste alltid ha ett vidare perspektiv. Lyfta diskussionen, se till hela arbetet och hela kollektivavtalet.

Ett exempel är arbetstider. Där har hon fler konflikter med medlemmar än med arbetsgivaren, säger hon. När EU:s regler om natt- och veckovila skulle införlivas hjälpte det att hon var helt enig med arbetsgivaren.

En annan fråga har varit att anställda tycker att de inte hinner ta rast och därför vill ha måltidsuppehåll (på betald arbetstid) i stället.

Men om facket gick med på det skulle andra krav från medlemmar falla. Som övertidsersättning när man inte hinner göra sitt jobb. Eller personalrum till alla.

– Allt hänger ihop. Men det har varit svårt att få förståelse för det hos medlemmarna. De som ringer och skäller mest brukar säga: Du företräder inte mig.

Nej, den enskilde kan inte alltid få som den vill.

Men många av dem som varit absolut argast har faktiskt hört av sig senare och sagt: Tack för att du stod på dig.