En fullklottrad kalender ger hög status. Mycket högre status än fritid. Det visar den nydisputerade sociologen Paul Fuehrer i sin avhandling Om tidens värde (Stockholms universitet).

I studien har Fuehrer intervjuat 130 svenskar om hur de upplever och värderar sin tid. Avhandlingen visar bland annat att det finns en moralisk hierarki kring vad man ägnar sina dagar åt. Lönearbetet anses då vara betydligt viktigare än lediga stunder eller obetalda arbeten.

Även fritiden bedöms utifrån rådande moralföreställningar. De arbetslösa som intervjuas i Fuehrers studie ansåg till exempel inte alls att deras egen lediga tid var särskilt värdefull.

Idealbilden utgår ofta från en önskan om att kombinera en framgångsrik yrkeskarriär med materiellt välstånd och en intressant fritid. Den är svår att uppnå.

På önskelistan, och detta framgår av intervjuerna, står visserligen också mer fritid. Men hindret är heltidsnormen. Det är svårt att gå ned i arbetstid utan att halka efter. Och det är få som har lyckats skaka av sig kraven att prestera. Detta hör ihop med den starka arbetsmoralen: man ska arbeta lika mycket som andra.

Just därför välkomnar flera av de intervjuade också en arbetstidsförkortning som är lika för alla. Många av dem vill också integrera tidsdimensionen i det traditionellt sett materiella välfärdsbegreppet. Tid är också välfärd.

Men i valrörelsen var det i stället jobben som var den viktigaste frågan. Moderaterna och Socialdemokraterna tävlade om att vara det arbetar(e)parti som får flest att jobba mest.

Den nuvarande tidspolitiken, eller kanske snarare frånvaron av en sådan politik, står samtidigt bakom mer än bara trassliga livspussel.

När man upplever tidsknapphet blir semestern en resa till Rom eller Paris över helgen. Och dit flyger man. Tågen tuffar trots allt fram för långsamt för en weekend.

Visserligen är weekendresor inte särskilt bra för planeten, men det är smart för den tidsfattiga. Och tidsfattiga blir alla som lever sitt liv utifrån heltidsarbetet som enda måttstock.

Sociologen Max Weber beskrev människans vardag som en järnbur och skyllde det på såväl envist ekorrhjul som puritansk arbetsmoral. Och visst är heltidsnormen en mycket stark tradition. En omförhandling kräver därför mycket tankearbete.

Samtidigt är dilemmat i grunden också enkelt: Varför så bråttom?

Ellen Albertsdóttir