Hösten 2002. Den nya socialdemokratiska riksdagsgruppen är traditionsenligt samlad på Djurönäset. Göran Persson har precis lett socialdemokratin till ännu en valseger. Inför gruppen analyserar han resultatet. Moderaternas fullständiga genomklappning, Folkpartiets succéval som har burits fram av en främlingsfientlig underton och det nya parlamentariska läget. Analyserna är knivskarpa. Den sedvanliga humorn finns där, det fantastiska bildspråket likaså. Helt plötsligt pauserar han på ett sätt som Persson brukade göra när han ville att publiken skulle lyssna extra noga. Blicken blir allvarsam och så säger han:

”Makten har vi bara till låns, det är partiet som är vårt”.

Han utlovar därefter föryngring och nya ansikten, fortsatt fokus på att utveckla politiken samt framför allt starkare fokus på partiet. Kanske förutsåg han redan då hur svårt det skulle vara att föra socialdemokratin till nya segrar efter tolv år vid makten om inte förändringar gjordes. Eller kanske var det bara något han sa. Jag vet inte. Det var inget jag som nyvald ledamot i riksdagen reflekterade över. Jag var däremot imponerad och tyckte mig i talet höra en insikt kring en av de kanske viktigaste faktorerna till att socialdemokratin kunnat vara statsbärande under 1900-talet.

Just så är det. Voteringar i all ära, men ska vi få till stånd större samhällsförändringar måste vi vara närvarande både i och utanför parlamenten. Och vi måste vara många. Det är kanske den fackligpolitiska samverkans viktigaste lärdom. Därför måste den ständigt försvaras och utvecklas. Vår rörelse är nämligen som bäst och starkast när vi är en bred plattform för förändring – både i och utanför parlamenten – vägledd av ett knippe gemensamma värderingar och analyser.

Sedan 2002 har vårt parti gjort två historiskt dåliga valresultat till Riksdagen. Nu väljer också Mona Sahlin att lämna som partiordförande efter årets katastrofval. Det är riktigt allvarligt. I det här läget får vi inte tappa den breda diskussion och bara stirra oss blinda på vem som ska ta över ledartröjan. Nu krävs, kanske mer än någonsin, en öppen och ödmjuk diskussion om partiets framtid. Låt mig bidra med ett perspektiv.

Arbetarrörelsens unika position att vara en samhällsförändrande kraft både i och utanför parlamenten är rejält hotad. Men vi beskriver oss fortfarande slentrianmässigt som en folkrörelse. Är vi det?

Efter valet har flera eldsjälar vänt sig till mig. En ung tjej som arbetar i en av Malmös många stadsdelar med hög ungdomsarbetslöshet och som söker upp ungdomar som varken går i skolan eller jobbar och hjälper dem tillbaka.

En vän som sedan många år arbetar på utrikesdepartementet känner nu stark oro för den utrikespolitiska profil Sverige är på väg att skaffa sig.

En företagare som jobbar i en inkubator säger att många unga samhällsentreprenörer med progressiva värderingar känner sig vilsna och inte sedda av socialdemokratin.

En imam med ett enormt nätverk i hela södra Sverige berättar om den rädsla – men också viljan till engagemang – som sprider sig som en löpeld bland hans vänner efter Sverigedemokraternas intåg i riksdagen. En Folkets hus-föreståndare som basar över ett av de få

Folkets hus som verkligen lever upp till namnet. Listan skulle kunna göras ännu längre.

Trots deras inbördes olikheter är det framför allt två budskap de förmedlat:

Det första var att ska Sverige byta färdriktning behövs det åter en stark socialdemokrati. De är också alla övertygade om att de själva har några av de många pusselbitarna som behövs för att bidra till denna förändring. De vill alltså hjälpa oss, inte ha vår hjälp.

Men just nu ser jag inte i oss socialdemokrater ett parti som sträcker sig efter denna hjälpande hand, ett parti som nyfiket söker sig ut bland forskare och akademiker för att hitta nya smarta lösningar på hur välfärden kan reformeras för att öka friheten för fler. Jag ser inte ett parti som på allvar inte kan vänta och som därför redan nu samlar företagare, entreprenörer och fackföreningsrörelse till en bred diskussion om tillväxt, aktiv näringspolitik och nya jobb.

Eldsjälarna jag mött eftersträvar inte en egen politisk position. Men finns det plats för dem om de skulle vilja ha det inom en snar framtid? Varför måste vi i vårt parti stå på tillväxt år ut och år in innan vi får ett uppdrag, oavsett ålder och erfarenheter utanför partiet? Det håller inte om vi vill kunna ta tillvara på dessa personers engagemang, kunskap och energi!

Vi behöver bredda vägarna in i socialdemokratin. Vi behöver bli bättre på att lyfta fram de som bäst kan företräda våra värderingar och de folkgrupper vars röst vi vill vara. Och vet ni, inget ont om oss som föddes in i partiet, men jag är alldeles övertygad om att många av de bästa framtida socialdemokratiska profilerna inte ens har partibok i dag.

Det andra dessa personer gjorde mig uppmärksam på är att vi socialdemokrater inte bara ska prata, utan vi måste göra politik. Politiska beslut kan förändra människors villkor och vi måste ta våra förtroendeuppdrag på allvar. Men i tider där de ideologiska skillnaderna uppfattas som små, i tider när allt fler partier eftersträvar att låta som socialdemokrater kan just våra praktiska handlingar vara det som fäller avgörandet.

Handen på hjärtat; vad innebär det att gå med i vårt parti i dag? Vad erbjuder vi dem som brinner av lust att förändra? Möjligheten att en gång i månaden fika på möte, med en inbjuden föreläsare. Kanske får man, om man har tur, en introduktionskurs eller ett studiebesök på stadshuset och med tiden, om du visar framfötterna eller blir kompis med rätt personer, också ett förtroendeuppdrag.

Politik är allvar och viktigare än så. Det förstod arbetarrörelsen i sin vagga när folkrörelse efter folkrörelse såg ljuset och tog sig an viktiga vardagsproblem. Den insikten gjorde oss historisk starka.

Det är en ny tid nu, det förstår jag. Men det är för mig ett stort mysterium att dagens socialdemokrati för sällan ens har ansatsen att i praktisk handling vara en förändrande kraft i lokalsamhället som enskilda individer, men också som S-föreningar, SSU-klubbar och arbetare-kommuner och sätta igång processer.

Vi skulle utan vidare kunna vara med och organisera läxhjälpsverksamhet, hembesök hos ensamma ålderpensionärer, nattvandring, kulturträffar, med mera. Vi borde också bygga strukturer som premierade denna typ av aktivism i partiet.

Att nu inte inse allvaret, att nu ensidigt återigen fokusera på att vinna tillbaka makten 2014 och att inte bygga vidare på det som historiskt gett oss styrka, relevans och trovärdighet ”vore en ödesdiger villfarelse.”

Luciano Astudillo
Riksdagsman (S)