Vi som är överkänsliga för utestängningssignaler står ofta och blänger i kulturens hörn. Känslan av att råka kliva in i någon annans finrum kan vara lika stark bland vitvinsglasen i Dramatens foajé som på barfota reggaepartyn i sommarparken.

Grinigt? Jag erkänner.

Men just därför gillar jag att den för Sverige ganska så nya kulturyttringen Spoken word.  Det är ståupp, poesi, enmansteater och storytelling i högt tempo. Artisterna kommer från Gävle OCH Stockholms förorter. De är tonåringar OCH Birgitta Granberg, född 1924. Det är politiska brandtal OCH underfundig poesi.

Under en Spokenwordkväll kan man få höra Birgitta Granberg se tillbaka på Andra världskrigets lyckliga (?) tid hemma i byn. Då lärde hon sig sjunga Lili Marlene på tyska av nazisoldater som hängde ut genom transittågens fönster. Texten är precis och absurd.

Kalle Höglund diktar från en annan tid, om sin barndoms dagisfärder bakpå mammas cykel. Blodpudding i november och en känsla av skuld.

Lennart Bångs samtidskommentarer går i genomgående hiphoprytm, även i kroppsspråket.

Spoken word är överraskande, hela tiden.

Kristina Mattsson