Bill Londrigan

Det här är Bill Londrigan – en riktig fackpamp enligt motståndarna i den amerikanska handelskammaren.

Reklaminslaget snurrade flitigt i kanalerna häromåret när kongressen diskuterade en reform som skulle ha underlättat facklig organisering. Budskapet var att om lagförslaget går igenom kommer fackpampar som Bill att tvinga dig att gå med i facket.

Tv-filmen är typisk för det amerikanska näringslivets allt hårdare ton mot fackföreningsrörelsen.

– Det här har blivit deras gängse sätt att göra affärer. Näringslivet står för girighet och exploatering. De tar varje chans att flytta fram sina positioner och bekämpar med alla medel allt som går emot deras intressen, säger Bill Londrigan som är delstatsordförande för AFL-CIO (fackfederationen med tio miljoner medlemmar, ett amerikanskt svar på LO) i Kentucky.

Historien bakom reklaminslaget speglar en ny politisk verklighet i USA.

– Jag blev attackerad av en kille med videokamera. Jag uppmanade honom flera gånger att sluta och när han vägrade så hade vi en liten konfrontation, berättar Bill.

Kameramannen var anställd av det republikanska partiet för att bevaka den demokratiska utmanarens senatskampanj. Och eftersom Bill Londrigan kampanjade för demokraten korsades deras vägar vid valmöten.

– Vi råkade på varandra flera gånger, men den här gången gick hans agerande över gränsen. Hans plan var att trakassera mig med videokameran för att provocera fram en reaktion. Den metoden har blivit en etablerad kampanjtaktik.

– Allt du kan göra är att vänligen be personen att sluta filma, men på allmän plats har du inga lagliga befogenheter att stoppa personen. Det här är paparazzi överfört till politiken.

Videobilderna från dusten användes sedan i kampanjen mot ett lagförslag som facken kämpat för under en rad av år.

– Givetvis är det inget som jag var glad över, men det fanns inget jag kunde göra åt det. Det finns inga rättsliga vägar att stoppa bilderna.

Att händelsen inträffade under en valrörelse är ingen tillfällighet. Kampanjarbete tar en betydande del av delstatsordförandens tid. De senaste månaderna har han varit helt upptagen av höstens kongressval. Och efter många tidiga morgnar och många sena kvällar slutade valet i en stor demokratisk förlust.

– Känslan morgonen efter? Visst var resultatet nedslående, men vi kunde ha förlorat större. Vi jobbade så hårt vi kunde för att motivera folk att gå och rösta.

I hans egen delstat vann republikanen Rand Paul en stol i senaten. En man som uppbackad av Tea Party-rörelsen gick till val på skattesänkningar, drastiskt krympta offentliga utgifter och minskad statlig inblandning. Bill tvekar en sekund på frågan hur det budskapet kan gå hem i en ganska fattig delstat med hög arbetslöshet, som i stor utsträckning är beroende av stöd från Washington.

– Min enda förklaring är att folk inte lyssnat på vad Rand Paul faktiskt sa. Den amerikanska väljarkåren i allmänhet har missletts av en omfattande propaganda. Många väljare är väldigt dåligt informerade.

Han pekar på en dom från Högsta domstolen i vintras som öppnat för företag att fritt bekosta politiska kampanjer.

– Enorma pengar har flödat in från näringslivet i det här valet. Högern har lyckats övertyga folk om att myndigheterna är deras fiende. Människor har förlorat insikten om att staten är den enda som kan minska näringslivets makt.

Kampanjarbete är långt ifrån det enda politiska arbete som ingår i jobbet som delstatsordförande. Bill Londrigan är fackets representant i delstatspolitiken. Vilket innebär att han måste registrera sig som lobbyist vid delstatsparlamentet i Frankfort.

– Det där är alla andras problem. Lobbyisttiteln kommer per definition. Du kan lika gärna kalla mig är löntagarföreträdare. Här i Frankfort finns det några dussin lobbyister som samarbetar med oss, medan det finns hundratals näringslivslobbyister. Så gott som varje storföretag har en lobbyist.

Delstatsparlamentet i Frankfort har länge haft ett parlamentariskt läge som liknar det som nu blivit verklighet i Washington. Republikanerna har majoriteten i ena kammaren och demokraterna i den andra. Så Bill vet vad det innebär.

– Mina förväntningar om vad som går att nå på politisk väg har minsann minskat med åren. Väldigt lite går igenom. Våra segrar är få, samtidigt har våra motståndare inte heller fått igenom så mycket.

Han ser en liknande situation för fackföreningsrörelsen på riksplanet.

– Vår huvuduppgift är att stoppa republikanernas agenda. Det kommer att bli svårt att nå framsteg i frågor som är viktiga för löntagarna.