Moster Inga ligger i sjukhuskorridoren. Hon har en stor blåtira, är gul och lila i ansiktet, håret står borstigt på ända, och munnen faller in eftersom hon är utan sina löständer.

”Jag vill döda henne”, säger moster.  Det är en läkare hon vill mörda. Hon satt hos doktorn när slaganfallet började, av upprördhet över hur läkaren bemötte henne. ”Jag kommer att göra det; jag menar allvar. Hemtjänstens man jobbar på ett fängelse. Jag har bett dem ställa iordning en cell åt mig.”

Jag blir skakad av att se henne i lånat nattlinne, tofflor som inte är i hennes vanliga sobra stil och utan någonting: inget pass, ingen plånbok, ingen väska, i den smutsiga sjukhuskorridoren. Hennes ansiktsskador gör att hon ser ut som en gammal alkoholist. Hon är orolig för att hemtjänsten ska ha rånat henne, säger hon, att pengarna hon har gömda i bokhyllan och förstaupplagorna av Tolstoj och Tjechov ska vara stulna.

”Men så begriper jag: allt det där är bara strunt”, säger Inga. ”Jag är vid liv!”, och hennes ögon fylls med tårar. Det är ovant. Inga brukar bara bli gråtmild när hon talar om sin son eller barnbarnen. Nu gråter jag hela tiden, säger hon. ”Det är inte likt mig”. Jag tänker att hon kanske fått en hjärnskakning trots allt, men jag säger: Det kanske är naturligt?

Tidigare har jag bara lyssnat förstrött när hon berättar om nonchalanta läkare som måste mutas, scanningen av hjärnan hon fått betala ”under bordet” direkt till sjukhuspersonalen. Jag har känt mig ointresserad av hennes och andra ryssars tal om privata respektive statliga kliniker och olika kostnader.

Inte förrän jag själv blir sjuk i Petersburg och behöver kvalificerad vård, inser jag hur utsatt situationen är om du blir sjuk i Ryssland, ett samhälle där etableringsfriheten inom vården är total. Där den statliga, kostnadsfria vården bitvis är undermålig, och svår att få, och du ibland verkligen måste kontrollera att läkarna inte gör dig sjukare än du redan är.

Den ”fria” vården är stor business. I tunnelbanan och i tidningarna gäller mer än hälften av all reklam vårdinstitutioner och preparat med olika priserbjudanden och bilder som ska föreställa kompetenta och tillmötesgående läkare.  Bilder som jag inser är mycket tilltalande och verkningsfulla när man känner sig utlämnad till stressade, nonchalanta, och kanske ibland rent illvilliga läkare som inte vill låta dig göra nödvändiga undersökningar. Om de överhuvudtaget bryr sig om att försöka sätta sig in i dina symptom!

”Är de statliga läkarna underbetalda och sämre läkare?” frågar jag Valja. ”Det ser olika ut på olika håll”, svarar hon. ”En bekant till mig arbetar på en klinik. Hon klarar av månadens plan: att ta emot patienter för t ex 20 000 rubel. Efter att hon uppnått det stoppar hon alla pengar i egen ficka. Alla läkarna på stället gör likadant. Och alla går med ett kuvert till klinikchefen, för att hon ska fortsätta blunda för det hela. Så kliniken blir till hälften statlig och till hälften privat. Och den som tjänar mest är klinikchefen som får pengar bara för att bortse från det som händer.”

”Och ingen patient kan vara säker på om de gör bäst i att betala i kassan eller direkt till doktorn”, fyller jag i.

”Det är komplicerat”, fortsätter Valja. ”Officiellt har vi fri, gratis vård. En gubbe hamnar på sjukhus med infarkt. Men medicinerna är sen länge slut på kliniken och att köpa dem kostar. Så läkarna frågar gubben: Har du 50 000 rubel att betala medicineringen med? Det har inte gubben. Så vad får han för vård, utan medicin?”

Valja säger att vanan att tacka en läkare med en flaska konjak eller något annat är så inarbetad i alla ryssars medvetande att människor gör det, utan att läkarna behöver fråga efter det. ”Naturligtvis borde man ha gett något”, brukar moster Inga säga, ”men jag vet inte hur man gör, jag har aldrig gjort sånt”.

Jag håller själv på att lära mig. ”Fältskären”, provinsialläkaren, krigsläkaren, distriktssköterskan eller vem hon var i S… , den närmsta orten, bara en liten samling flerfamiljsfastigheter där de som jobbade på sovchosen bodde tidigare (Var arbetar de som bor där nu?)  tog utan krångel emot mig för sprutorna jag ordinerats 10 dagar i rad; hon bad bara om en kopia på ordinationen, ville inte ens se mitt pass, trots att det hängde ett anslag på mottagningen att patienter bara tas emot med pass och försäkringsbevis.

Det var betydelsefullt för mig; jag hade oroat mig för hur jag skulle lyckas få dessa intravenösa injektioner (med preparatet från grishjärnor) att jag kände att jag absolut ville ge henne något efteråt, åtminstone 500 rubel, hennes lön är säkert inte hög, jag rådgjorde med grannen som sa att jag kunde köpa en chokladask och en burk kaffe. Jag gjorde så; köpte choklad och kaffe, det kändes fullkomligt naturligt; det hade varit onaturligt att inte visa tacksamhet.

Och på sjukhuset i provinsstaden dit jag åkte på söndagen när mottagningen i S… var stängd fick jag också hjälp med sprutan av en sliten läkare som bad en sköterska hjälpa mig, han bad inte att få se någonting i dokumentväg, efteråt när jag klumpigt stammade att jag ville betala något litet sa han att det inte behövdes, adjö och på återseende!

På de mottagningar där inga pengar finns att hämta, träffar jag trötta men hjälpsamma läkare som ingenting begär för att hjälpa mig.

Valja (vars man fått en stroke) säger att hon också håller på att lära sig; hon tror att läkarna gör sitt jobb hur som helst, men att man måste betala lite till sköterskorna och biträdena på sjukhuset för att få vården, omsorgen, hjälpen. ”Den finns ju inte annars, här hos oss.” 50 rubel här, 50 rubel där, hon frågade själv en väninna vilken summa som var lämplig.

Moster Inga berättar också om några nunnor, frivilligarbetare, som hjälpt henne till toaletten på avdelningen. När jag var hos henne sa hon att det var ett bra sjukhus hon ligger på, eftersom hon till sist fått gjort en magnetröntgen av hjärnan.

I mina ögon såg sjukhuset förskräckligt ut, smutsigt, tomt, utan personal, Inga liggande bakom ett kylskåp i korridoren, utan tillsyn, i lakan som verkade smutsiga och slitna.

Och var det verkligen en riktig magnetröntgen hon fått göra? Kanske hade de lurat henne? Valja bekräftar vad Inga själv berättat, att förhållningssättet till äldre människor blir allt mer nonchalant, man sparar in, förvägrar dem undersökningar och behandlingar. ”I er ålder står ändå allt klart, det är onödigt att göra en tomografi”, fick Inga höra.

Maria Zennström