Ett äkta höjdarjobb

Duggregnet har precis slutat och höststormarna viner över takåsarna i Tortuna utanför Västerås. Anna Nordkvist grimaserar i den isande vinden.

Hon klämmer knäna runt skorstenen för att hålla sig fast medan hon pumpar kanalerna, drar linan med lod och krejs upp och ner, för att rengöra skorstenen från sot.

– Ibland är det lite läskigt, i alla fall när det blåser så här. Man kan ju trilla ner, men oftast är det inget man tänker på, säger hon, när hon några minuter senare kliver ner från den rangliga stegen och rättar till sin stickade mössa.

Egentligen skulle hon vilja ha en kurpis, den klassiska sotarmössan som hennes kollega och handledare Kjell Ekholm bär. Att sotaryrket har historia och traditioner är något hon uppskattar och vill föra vidare. Men dagar som denna är en rejäl grå luva mer praktisk, konstaterar hon och blåser liv i kalla fingrar.

Anna Nordkvist praktiserar på Sot & Ventilationstjänst i Västerås som en del i utbildningen till sotare, eller skorstensfejare som det egentligen heter. Innan hon började utbildningen hade hon ingen aning om vad sotaryrket innebar.

– Jag tittade på olika utbildningar och ville egentligen bli svetsdykare, men de verkade ha så kort livslängd, och så hittade jag sotarutbildningen.

Det som främst lockade med yrket var ett praktiskt och fysiskt jobb utomhus, och att utbildningen var kort.

– Efter 20 veckor har man ett yrke och en ingångslön på 20 000. Det är nästan vad sjuksköterskor får och de pluggar i flera år.

Intresset för landets enda skorstensfejarutbildning, som finns i på Räddningsverkets skola i Rosersberg utanför Stockholm, har ökat markant. Antalet sökande har fördubblats i år. 242 personer sökte höstens 28 utbildningsplatser.

En förklaring är att utbildningen öppnats för personer som, liksom Anna, saknar erfarenhet av yrket. Tidigare gick sotaryrket i arv. Kontakter var vägen in till en lärlingsplats. Kjell Ekholm började som sommarjobbare hos en kompis pappa för 25 år sedan – och blev fast.

– I början var det kamratandan. Vi var ett riktigt sammansvetsat gäng. Det är fortfarande viktigt, men också friheten i jobbet. Man sköter sig själv samtidigt som man träffar mycket människor, säger han och lastar ur verktygen ur den svarta skåpbilen som han parkerat vid en svingård.

I bakgrunden grymtar och bökar gigantiska grisar. De nobbar gräset som Anna sträcker in och tar det inte förrän hon lägger ner det i den leriga hagen.

– Det här är också en fördel. Man kommer till väldigt olika ställen, och träffar mycket folk och en del djur. Det gillar jag, säger Anna när hon bär in sotsugen, en slags dammsugare, till pannrummet, där värmepannan som eldas med spannmål ska sotas.

Sotsugen har gjort jobbet mindre smutsigt, men i övrigt har inte mycket ändrats under de år som Kjell varit sotare. Verktygen är i stort sett de samma och många tillverkar han själv. Till spannmålspannan använder han tre sådana specialverktyg: ett förlängningsrör till sotsugen, krokar att lyfta plåtar inuti pannan med och förlängda borstar som når ner i hörnen.

Det som ändrats mest är kraven på säkerhet. Det händer att han inte går upp tak om det saknas förankring för stegen, eller om takstegen är i för dåligt skick.

– När jag började var det en annan inställning. Den gamla generationen kunde klättra upp och klänga hur som helst. I början gjorde man likadant.

Anna både klättrar och hoppar fallskärm på fritiden. Hon är inte rädd för höjder, men tycker ändå att det känns konstigt att balansera på taknockar utan säkerhetslina.

De äldre kollegerna brukar dock säga halvt på skämt att det hör till att trilla ner.

Kjell har gjort det en gång, när stegen han stod på välte, men han klarade sig utan skador. Den största risken för olyckor är annars djur. Bin och fåglar som plötsligt kommer upp ur rökkanaler och som får sotaren att flaxa till och tappa balansen.

Sotningen av pannan och dess höga skorsten, som sotas nerifrån genom att en viska stöts upp, går snabbt. Kjell har gjort det många gånger förr. Under en dags sotning hinner han ungefär 15 hus. För Anna tar det än så länge betydligt längre tid.

Sotning är bara en del av sotarjobbet som också innehåller arbetet med ventilation och rengöring av så kallade imkanaler från köksfläktar och restaurangkök. Då är det inte sot utan fett som tas bort för att förhindra bränder.

Variationen i jobbet tilltalar Anna, och att det finns möjlighet att utvecklas och plugga vidare, säger hon när vi stannar vid nästa adress, en nybyggd tvåplansvilla som ska få sin braskamin sotad.

Det är inte bara för att hon saknar erfarenhet och har valt ett okänt yrke som Anna Nordkvist sticker ut som sotare. Av landets 1 500 sotare är knappt 30 kvinnor.

– Tjejer kanske tror att det är för tungt och skitigt. Tungt är det inte, i alla fall inte tyngre än när jag jobbade på Volvo eller på kyllager. Men skitigt är det. Jätteskitigt, säger hon och visar glatt fram sina sotsvarta händer.

Förutom fallrisken, och en viss oro för sotet hon andas in och får på huden, kan Anna inte se några nackdelar med yrket. Än så länge.

– Jag trodde att jag skulle gilla yrket, men jag visste inte att det skulle vara så här kul, säger hon, slänger linan med lod och krejs över axeln och bär i väg med stegen.

Ännu ett tak ska bestigas.