Det var varken det första eller sista tåget med kärnavfall som i veckan rullade genom Tyskland. Sedan slutet av 1970-talet har radioaktivt avfall deponerats i Gorleben i närheten av Hamburg.

Ändå förvandlades den senaste transporten till en symbolisk akt för kärnkraftsmotståndet. Tiotusentals demonstranter sinkade tåget genom att sittstrejka på rälsen. Bönder blockerade polisens framkomst med traktorer.

Det finns undersökningar som säger att närmare hälften av tyskarna är kärnkraftsmotståndare, och långt fler skeptiska. Protesterna går alltså inte att (bort)-förklara som fenomen på vänsterkanten, eller förläggas enbart hos gröna väljare.

Och egentligen skulle de 17 tyska kärnkraftsverken gradvis ha avvecklats. Om detta rådde politisk konsensus så sent som 2002.

Men i slutet av oktober i år förlängde regeringen Angela Merkel driftstillstånden med mellan åtta och fjorton år, utan att konsultera Tysklands andra kammare (Bundesrat).

Beslutet omgärdades av något som liknar kohandel. De privata energijättarna, inklusive svenska Vattenfall, har hela tiden utövat starka påtryckningar för fortsatt kärnkraft. Hos befolkningen hade beslutet dock knappast någon bred förankring. Tvärtom – det gav den senaste kärnavfallstransporten dess symboliska dimension.

Men varför hyser just industrinationen Tyskland så många kärnkraftsmotståndare? Till och med IG Metall har visat sin försiktiga solidaritet med protesterna, om än lokalt. DGB och tjänstefacket Verdi har öppet förklarat sin sympati.

Huvudförklaringen är banal och djupgående på samma gång. Tyskarna har nämligen fortfarande inte enats om var det radioaktiva avfallet ska lagras i framtiden. Det omstridda Gorleben är än så länge bara ett mellanlager, där kärnavfallet kyls ned innan det slutligen ska placeras på en säkrare plats.

Men var denna ligger, därom tvistar både experter och politiker. Under tiden har de angivna 30 åren förflutit, de första kärnavfallstunnorna utstrålar numera ”bara” 200-gradig hetta. Det är hög tid att omplacera dem. Helst för evigt.

Genom åren har skiftande regeringar sonderat terrängen på olika håll i republiken. Varje spekulation om potentiella slutlager har väckt bittert lokalt motstånd. Ingen vill ha radioaktivt avfall vid den egna husknuten. Och förlänger man kärnkraften, uppstår mer av den varan.

Denna simpla ekvation är grundbulten i den mycket blandade opinion som står emot regeringen Merkels beslut.

Unn Gustafsson