Under de femtio åren från 1932 till 1982 bekämpade S som en naturlig sak arbetslöshet, bostadsbrist, låg pension, dålig arbetsmiljö, bristfällig utbildning och andra statistiskt mätbara missförhållanden med stark politisk laddning.

Sedan trettio år tillbaka är det inte längre på det sättet. Vändningen till nyliberalism medförde att även S började anse samhällskritik från andra än marknadsliberala utgångspunkter vara oberättigad. Valnederlagen 2006 och 2010 talar sitt tydliga språk. Nu är det dags att göra sig kvitt denna självutplånande begränsning.

Så snart andra missförhållanden än de marknadsliberalt tillåtna börjar diskuteras uppnås tre effekter.

Den första är att människor blir intresserade. Den andra är att samhällskritiken visar sig inte splittra utan samla och mobilisera. Den tredje är att S upphör att förhålla sig till ”mitten” på en tänkt skala från höger till vänster.

När partiet är aktivt samhällskritiskt, blir frågan inte var på skalan S befinner sig. Centrum för debatten blir vad partiet hävdar och de andra måste förhålla sig till, inte var spinndoktorerna tror att marginalväljarna uppehåller sig.

Exempel på frågor med stark politisk laddning att ställa under de närmaste åren är följande:

  1. Hur mycket fog har Anders Nilsson och Örjan Nyström för sin tes att det framför allt är de alltmer nyanserade kravspecifikationerna i arbetslivet som skapar de växande klyftorna och den ökande arbetslösheten?
  2. Hur mycket ligger det i det ofta hörda påståendet att korta och osäkra anställningar dominerar på allt större delar av arbetsmarknaden och därmed ökar ofriheten och minskar graden av civilkurage och integritet?
  3. Hur mycket ligger det i det ofta hörda påståendet att unionsrätten tolkas som förbud mot icke-diskriminering av företag snarare än som icke-diskriminering av andra medlemsländers medborgare, som det enligt socialdemokratisk uppfattning i stället borde tolkas?
  4. Hur långt har lönedumpningen i praktiken avancerat på svensk arbetsmarknad?
  5. Hur mycket ligger det i det ofta hörda påståendet om växande inkomst- och förmögenhetsklyftor och allt ojämnare fördelad tillgång till bästa möjliga vård, utbildning och boende?
  6. Hur befogad är iakttagelsen om att nyliberalismen eftersträvar att undanröja allt vad facklig organisering och kollektivavtal heter på det sätt som har skett i Förenta staterna och som redan i utgångsläget är fallet i Kina?
  7. Hur befogad är bedömningen att en politik inriktad på vidgade sociala klyftor och kommersialisering av tjänsteproduktionen bryter ned det som binder samman medborgarna och leder till växande kriminalitet och korruption?

Huvudsaken är att S lämnar bakom sig den självdestruktiva idén om att samhällskritik tjänar som bumerang för ett parti, som har eller eftersträvar regeringsansvar.

Det gäller att återknyta till vad som var självklart före 1982. Inget annat skäl än anpasslighet till nyliberalismen hindrar S från att både vilja ta ansvar och att påvisa missförhållanden.

Om den nyliberala tsunamin har mycket skrivits i den internationella samhällsforskningen. Ändå är det för svensk del svårt att förklara hur den av Gustav Möller och Ernst Wigforss utarbetade socialdemokratiska grundanalysen så lätt kunde förflyktigas.

Min tolkning är att förmågan att bjuda motstånd var alltför svagt utvecklad. Underlåtenheten berodde på att vare sig S eller de fackliga organisationerna – medan tid var – tog frågan om vad som skiljer en nyliberal från en socialdemokratisk grundanalys på tillräckligt allvar.

Arbetarrörelsen misstog sig på den parlamentariska splittringen bland de borgerliga. Alltför länge inbillade vi oss att den motsvarades av en idépolitisk ofarlighet. För sig själva omärkligt övergick även S till att låta marknaden i stället för politiken tjäna som norm.

Utöver att praktiskt och konkret återvända till samhällskritiken finns det även skäl att på nytt tänka igenom skillnaden mellan en nyliberal och en socialdemokratisk grundsyn. Det som har förändrats är den världspolitiska inramningen.

För dagens svenska och europeiska borgerlighet är Förenta staterna idealet – utrotade fackföreningar, lågt valdeltagande, ingen samhällskritik, egenfinansierad välfärd, extremt stora klyftor och fattigvård på miniminivå för alla som inte har privata försäkringar.

Förstulet riktas blickarna numera även mot Kina, där nyliberalismen ännu effektivare än i Förenta staterna går att upprätthålla med hjälp av det stöd som diktaturen erbjuder.

Världspolitiken gör det ännu tydligare än det var före 1982, menar jag, hur S bör resonera när de amerikanska och kinesiska idealen väcker borgerlig beundran.

Yttrandefrihet, föreningsfrihet, allmän rösträtt och generell välfärd är inga nackdelar utan tvärtom fördelar samhällsekonomiskt. Inte bara politiken vad gäller kultur, utbildning och forskning utan även familje- och socialpolitiken ökar skaparkraften och tillgången på kvalificerad arbetskraft. Nyliberalismen är inte bara inhuman utan även ineffektiv.

Sverker Gustavsson
Professor i statskunskap
vid Uppsala universitet