Parallella verkligheter

Huvudpersonen Jonas i Richard Jändels debutroman Vinterresan flyr från Malmö när det uppdagas att hans flickvän Maria varit otrogen mot honom utan samvetsbetänkligheter. Han beger sig ut på en odyssé norrut genom ett vintrigt Sverige, liftar med långtradarchaufförer och försäljare, hamnar slutligen i en glesbygdshåla i Jämtland där fadern lär ha vistats en sommar i början av 50-talet.

Det längsta partiet av boken består av en stockholmsvistelse som pendlar kraftigt mellan någon sorts Stureplansliv tillsammans med en nyrik, i affärer kallhamrad kvinnlig kusin och en både mardrömslik och paradisisk upplevelse av hemlöshet när han en dag lämnar kusinen på grund av hennes brist på idealitet.

För mig är det oerhört viktigt att en författare vill något med det han/hon skriver; ansatsen är a och o; alltför mycket böcker skrivs utan någon särskild ansats alls, syns det mig. Böcker som underhållning, böcker folk använder för att slå ihjäl tiden med i brist på något som kan engagera dem tillfullo. Richard Jändels ansats är fantastisk, och även om den inte håller i varje enskildhet är den ändå värd beundran.

I boken låter Jändel både huvudpersoner och bifigurer berätta om ett Sverige som inte längre finns; ett Sverige där folkhemmet – i det ordets rätta bemärkelse – är en saga all; ett Sverige där ord som solidaritet och rättvisa har förlorat all betydelse, och ersatts av orden kapital och marknad.

Här finns utrymme för viftande med pekpinnen och författaren kan inte låta bli att slå den i våra bänkar här i berättelsens klassrum, men det är klart att man gnisslar tänder när man förstår att de äldre inte längre kan leva på sin pension om de väljer att pensionera sig vid sextiofem, om de inte satsat på rätt pensionsfonder eller har ett stort kapital på banken; långtradarchauffören som Jonas liftar med inledningsvis kalkylerar kallt med att han måste jobba tills han är sjuttiofem.

När Jonas är hemlös i Stockholm lite längre fram i berättelsen visar författaren med önskvärd tydlighet att ju längre ner i hierarkin man befinner sig, desto farligare är det att vara ensam. På samhällets botten är ensam långtifrån stark.

Av en slump stöter Jonas på ett kibbutzliknande kollektiv av hemlösa som håller till på en övergiven – och aldrig färdigbyggd – tunnelbanestation. De befinner sig visserligen utanför samhället, men tillämpar strikt de ideal som, tänker man sig, en gång utgjorde det svenska samhällets kitt eller fundament: just solidaritet och rättvisa. Alla i detta kollektiv arbetar för varandra, alla inkomster från tillfälliga påhugg, såsom diskjobb och tomburksinsamling, placeras i en gemensam pott.

Visserligen slutar inte denna skildring av kollektivet på ett särskilt upplyftande sätt, men denna berättelse inuti berättelsen ger en tydlig hint om författarens strävan. Det är klart att metoden varmed man slår sönder kollektivet också säger en del om vårt samhälle; i förlängningen anar man att människor som inte köper nyliberalismens syn på de fria marknadskrafternas allena saliggörande väcker den politiska och/eller ekonomiska maktens raseri.

I marginalen skulle jag kunna anmärka på att författaren någon gång momentant tycks tröttna på odyssén och lämnar åt läsaren att fylla i de partier som fattas, eller att boken då och då faktiskt är ganska uselt korrekturläst; men jag blir på gott humör av en författare som vågar begå en bred rundmålning av det moderna Sverige, och att han försett boken med många intressanta, historiska tillbakablickar.

Det finns, skenbart måste man säga, en bihandling i boken där Jonas blir kidnappad av en lettisk man, av allt att döma spritt språngande galen, som gillrat en fälla i en skog i norra Sverige. Letten vid namn Rorik Alta har en fantastisk historia att berätta, och han tar Jonas för en man som han känner sig förföljd av, och som han kallar för ”avgrundsande”.

Vi återförs till ett Lettland under andra världskriget, först ockuperat av Sovjetunionen, sedan av Nazityskland. Det är en mycket ambitiöst upplagd sidohistoria och ger också den – liksom berättelsen om de hemlösas kollektiv – en tydlig fingervisning om författarens höga ambitionsnivå.

Vinterresan är en engagerande roman, inte minst för att den bitvis oroar och upprör läsaren så till den milda grad. Under odyssén får Jonas många gånger tillfälle att erinra sig sitt liv tillsammans med Maria, inte minst återberättas minnen från en resa till Nicaragua. Det är som om Jonas först på avstånd verkligen kan se denna Maria som på nära håll tydligen på grund av sin skönhet förvridit huvudet på honom. Det tillhör denna boks förtjänster, tycker jag, att man undrar varför Jonas så länge stod ut med henne.

Kanske förhåller det sig på samma sätt med det Sverige som Jonas under sin odyssé upptäcker, ett Sverige där människor – till synes utan att ha något med varandra att göra – lever i parallella verkligheter. Det är först när han lämnar allting som han börjar upptäcka det han kanske förut bara anat sig till. Att detta land inte längre är vad det en gång var. I dubbel bemärkelse träffas Jonas av nya insikter när han kastar loss från all trygghet och på vinst och förlust ger sig ut på sin nordliga resa.

Erik Löfvendahl