Valnatten 2010 lägger medieprofilen Kristian Luuk armen om Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i SVT:s direktsändning.

Kramen väcker skam och indignation både inom och utom public service. Men de ansvariga cheferna försöker vifta bort betydelsen av tilltaget med statistik.

I min artikelserie Valskådning om hur politikens innehåll skadas av mediernas krav tog jag avstamp i det jag kallade Roberteffekten, efter den frammanipulerade huvudpersonen Robert i Boxers kampanjer för digital-TV. Effekten avser det stora flertalets navigering mot mitten.

Medieföretagens rapporteringar närmar sig varandra. Först inom public service och kommersiella medier, sedan mellan desamma.

De politiska partiernas budskap närmar sig varandra. Först inom blocken, sedan mellan desamma.

Medieföretagen och de politiska partierna närmar sig varandra. Först inom sina respektive områden, sedan mellan desamma.

Makten blir ett. Avsändaren blir otydlig. Vakuum har uppstått.

När de politiska partiernas komplexitet reduceras till personer hamnar ovidkommande detaljer i centrum och blir avgörande. I valrörelsen kunde det vara en väska från Louis Vuitton, burkan i skolan och fastighetsskatten för ett par procent av befolkningen.

När allt planar ut och blir lika viktigt, eller oviktigt, närs populism och begreppsförvirringen blir total.

När Peter Jihde i TV4:s partiledarutfrågning flaxar med armarna framför ett modernt gränssnitt med snabbundersökningar av iphone-folkets åsikter medan han i förbigående hånar partiledares ansiktsuttryck, har idén om bärande och tärande fått god grogrund.

När orden tömts på innehåll kan Moderaterna kalla sig för ”det enda arbetarpartiet” och dela upp oss i friska och sjuka, medan Sverigedemokraterna kan dra en liknande gräns mellan etniska svenskar och övriga.

Mediernas valrapportering var stor. I procent räknat. Väljarnas valintresse var stort. I procent räknat. Ändå uppfattade många redaktioner och väljare inte någon skillnad ens mellan blocken.

Chefen för Sveriges Radios Studio Ett sa till mig en månad före valet att avståndet mellan blocken var hårfint trots att partierna hävdade motsatsen. Det skulle innebära att det egentligen inte fanns några alternativ att välja mellan, att Valet var en chimär.

Han var inte ensam om sin analys. Samma åsikt fick stor plats i nyhetsrapporteringen överlag – från politiska kommentatorer till framredigerade åsiktscollage av ”den lilla människan” på gatan.

Perspektivet blev ett starkt budskap till svenska folket. På samma sätt som de dagliga opinionsbildande opinionsmätningarna, som färgas av hur de är utformade och präglar politikernas budskap och mediernas rapportering. På samma sätt som de fem största rikstidningarnas ”neutrala” rapportering om Mona Sahlin under valrörelsen i efterhand visade sig ha varit sensationellt negativt vinklad.

Valet 2010 kom att handla om mittenväljarna. Om barnfamiljer i medelåldern, medelinkomsttagare i mellanstora städer. De gick inte bara mellan partierna som aldrig förr, utan fram och tillbaka mellan blocken.

Efter valet förklarade vd på ett opinionsmätningsföretag, vår tids orakel och en av vinnarna i årets val, att etablerade sanningar inom politiken inte längre gäller.

I den mediala offentlighetens sköna nya värld utan begrepp och analys arvoderas Stureplans bloggande partydjur för att kränga Det enda arbetarpartiet.

I den mediala offentlighetens sköna nya värld utan begrepp och analys använder regeringen våra skattepengar till att anställa en PR-minister – för att sälja in sig till oss.

I den mediala offentlighetens sköna nya värld utan begrepp och analys kan statsledaren – innan han fördelar större delen av den finansiella kakan, nästan 80 procent inklusive styrningen av de statliga företagen, på några få i sin absoluta närhet – diktera villkoren för det nya Sverige: ”Allt som inte sägs av mig är fel.”

Alla artiklar i serien Valskådning finns att läsa via listan till höger.

Per Zetterfalk