När Moderaterna ihärdigt vägrar att tala om vem som pröjsar, har fackföreningsrörelsen aldrig försökt lägga dimridåer om vart stödet går och varför.

Det är i linje med denna öppenhet, som LO-Tidningen beställt den undersökning av Sifo om medlemmarnas syn på partistödet, som vi publicerar i veckans nummer.

Enkäten visar att endast tre av tio av de tillfrågade medlemmarna anser att LO ska stödja enbart Socialdemokraterna.

Beslutet om fackligpolitisk samverkan är taget i demokratisk ordning av kongressen. Där har det inte förts fram någon önskan från medlemmarna om brutet samarbete. I de sammanhangen brukar tvärtom krav komma om ökat samarbete med det socialdemokratiska partiet.

Samarbetet bör ändå debatteras. På LO:s representantskap i oktober talade både Wanja Lundby-Wedin och Mona Sahlin om behovet av en öppen debatt om bakgrunden till det socialdemokratiska misslyckandet i valet och om behovet av förnyelse, både för fack och parti.

Lika öppen bör diskussionen om fackligpolitisk samverkan vara inom LO.

Statistiska utredningar är inte sanningar. Om det stämmer att endast en tredjedel av LO:s medlemmar är för stödet till Socialdemokraterna lär det så småningom visa sig i debatten på kommande kongress.

Sifos frågor och svar ger ingen vägledning till varför medlemmarna är skeptiska till att enbart stödja Socialdemokraterna. Det kan röra sig om en besvikelse över valutgången och tvivel på socialdemokratiska partiets möjligheter att påverka i framtiden – varför ge stöd till en förlorare?

En annan orsak kan förstås vara en allmän demokratisk inställning att det är fel att samarbeta med ett parti som inte längre får en betydande majoritet av LO-medlemmarnas röster.

Borgerliga röster brukar tala om fackligpolitisk samverkan som om det skulle röra sig om någon slags korruption. Sanningen är att det moderna Sverige med framgångsrik industri och inte minst frånvaron av strider på arbetsmarknaden byggdes mycket tack vare just denna starka anknytning mellan det då statsbärande partiet och fackföreningsrörelsen.

Fackligpolitisk samverkan kan inte enbart ses i ljuset av de traditionellt starka banden mellan LO och Socialdemokraterna.

Även andra partiers beteende har betydelse. Alliansens beslut om förlängning av visstidsanställningarna och av tiden för provanställning leder knappast till förtroende från LO och de förtroendevalda – för att inte tala om förändringen av a-kassan.

De borgerliga partiernas företrädare brukar vara snabba att kritisera LO:s närhet till partiet. Lika snabbt och säkert går det aldrig med stöd för de frågor som LO driver för sina medlemmar. Det finns inget som hindrar Alliansen att lyssna på LO:s kunskap och åsikter.

Nu sker facklig samverkan med ett 30-procentigt, sargat parti i opposition. För att verkligen påverka politiken krävs att LO talar med, och till och med samarbetar med, andra partier som sitter på makten. Då vill det till att alliansen ersätter sin arroganta inställning till Norra Bantorget med lyhördhet.

Det är också värt att notera att få av medlemmarna i vår Sifo-enkät vill att LO stödjer något av alliansens partier. Trots att 20 procent av LO-medlemmarna röstade på Moderaterna i valet 2010.