Ingen är rädd för en tvättkorg. Jag vet inte hur ni gör. Men själv river jag tryggt upp all tvätt och vräker ut den i olika högar på golvet för att hitta rätt bland kulörer och kvaliteter.
Om det skulle finnas asbestförorenade kläder i korgen så uppstår risken för att det cancerframkallade dammet sprids – till sängkläder, ungarnas kalsonger och handdukar.
Det finns inget försvar för underlåtenheten att informera och skydda elektrikerna på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. De har i månader utsatts för asbest i trånga lokaler.
Vi skriver om skandalen på sidan 8. Att landstingets fastighetsbolag Locum samt arbetsgivaren Bravida polisanmälts är bra. Men det botar inte elektrikernas oro för eventuella följder.
När jag i skrivande stund sökte information om asbestskandalen på nätet var det svårt att hitta något uttömmande. Asbest leder inte längre till jätterubriker. Inte ens när folk lurats att jobba med skiten.
Det är därför du ska läsa LO-Tidningen. Vi ger plats åt en typ av nyheter och reportage som inte uppmärksammas av andra medier i lika hög grad.
Du som är förtroendevald behöver fakta för att driva medlemmarnas sak. Fakta som till exempel analyser av det ekonomiska skeendet. Tips om hur andra löst svåra situationer, goda exempel – hoppa inte över veckans vackra reportage om vården av demenssjuka i Värmland. En nästan osannolik skildring av att människor kan förmå bättre än att låsa in dementa på nätterna.
Men också negativa nyheter som asbestskandalen kan vara nödvändig fakta, som fungerar som en alarmklocka. Ibland måste fackets förtroendevalda vända på varenda smutsig sten som eventuellt kan gömma något.
LO-Tidningen är din tidning. Därför ska också du synas på våra sidor, inte bara på debattsidorna utan också i andra sammanhang. Snälla, hör av dig med tips och idéer så vi kan spegla dina villkor.
Med det här numret tar jag över stafettpinnen från mina företrädare Tommy Öberg och Martin Lindblom.
Det är inte vilken stafettpinne som helst.
LO-Tidningen är också min tidning. Som uppvuxen i ett arbetarrörelsehem i en norrländsk industriort känner jag mig hemma i de här spalterna.
När min anställning blev klar ringde storebror: ”Nu ler farsan stolt i sin himmel”, sa han. Ord som förpliktigar.
Som sagt – inte vilken stafettpinne som helst.
Johanna Kronlid
