De brinner för vården

Sigrid Persson, som bor på demensavdelningen Ängen i Sysslebäck, underhåller ett par av de senaste årens vårdbiträden.

Åtta av de tio senaste årens utmärkelser för årets vårdbiträde har gått till personal på demensavdelningen Ängen i Sysslebäck.  Dessutom har drottning Silvia gett personalen priset för bästa vårdlag.  Men så är det heller inget vanligt demensboende.

– Vi tänkte att vi kör ändå, säger Marlene Frykelid.

Att regnet envist strilar ner är inte skäl nog att ställa in dagens utflykt till en sommarstuga långt ute i de värmländska skogarna. Nästan på gränsen mot Dalarna.

I det dunkla ljuset från den öppna elden och några röda stearinljus grillas det korv för fullt. Doften gör alla hungriga.

83-åriga Sigrid Persson kommer huttrande in genom ytterdörren i sin jacka och klarröda basker efter att ha varit ute en stund med personalen. Nu slår hon sig ner mellan vårdbiträdena Marlene Frykelid och Åsa Persson. Hon försöker genast delta i samtalet. Det är inte helt enkelt när man drabbats av demens. Men då och då fyller hon i med glada tillrop.

– Sigrid har varit psykiatrisjuksköterska förut så hon kan det här med vård. Visst kan du det? frågar Marlene Frykelid och får ett finurligt leende till svar.

Det kan bevisligen de anställda på Ängen också. Förra året utsågs Åsa Persson till landets bästa vårdbiträde bland annat för att hon tar tillvara de boendes individuella önskemål, även om de är ovanliga. De anställda tror själva också att det är just det individuella bemötandet av varje boende som lett till framgångarna.

– Demens är ju egentligen bara ett samlingsnamn på 300 olika sjukdomar, där Alzheimers är den vanligaste, säger Åsa Persson.

2001 utsågs hela styrkan till årets vårdlag och fick ta emot 50 000 kronor av drottning Silvia.
– Pengarna använde vi till att åka på konferens och gå på prisutdelningen till årets vårdbiträde på Öland, berättar någon.

Värmen i stugan sprider sig snabbt i takt med att kramarna ökar i antal.

– Visst blir det många kramar Göte? säger Carina Stenmark, ägare till sommarstugan och demenssjuksköterska med ansvar för hela kommunen.

Och Göte Johansson håller med.

Hemma på avdelningen har de boende tillgång till dockor och kramdjur, som ska stimulera sinnena och ge glädje. Men de boende är minst lika mycket ute på äventyr utanför avdelningens väggar.

Invånarna i Sysslebäck har med åren blivit vana vid att se färdtjänstbussarna på väg ut mot nya utflyktsmål. Hittills har demensgänget gjort allt från att spela minigolf och gå på marknad till att plocka bär.

– De ska inte bara sitta på en stol dagarna i ända, säger Åsa Persson.

Och personalen tycker sig märka resultat av sina ansträngningar. Ingen av Ängens dementa använder lugnande medicin eller sömnmedel.

– Alla blir lugnare av att göra saker, säger Marlene Frykelid.

Fler korvskivor grillas och förses med bröd, ketchup och senap. De går snabbt åt. Liksom kaffet och saften. Maten är också en viktig del i behandlingen.

– De brukar få något gott redan på sängkanten före frukost för att öka aptiten, säger Carina Stenmark.

Maten serveras alltid på helblått porslin utan ränder i någon annan färg. Vällingen inte ska ”smälta in” i fatet.

De anställda tänker även på färgen på sina kläder för att göra kontrasterna tydligare.

Och de tar ofta musik och dans till hjälp i det dagliga arbetet.  Ibland kan det vara en dans som avgör om en dement vill kliva in i duschen eller inte. Men på Ängen får saker ta tid.

– Allt behöver ju inte vara färdigt direkt. Vi försöker ta dagen som den kommer i stället, säger Åsa Persson.

När diskussionen kommer in på att de boende får sova hur länge de vill skiner Sigrid Persson upp.

– Om jag vill gå och lägga mig så får jag det också. Det tycker jag är bra, säger hon.

Tidigare i höstas tog tv-programmet Uppdrag granskning upp ett demensboende i Piteå där de boende irrade runt mitt i natten och ryckte i låsta dörrar, utan möjligheter till hjälp. Förhållandena blev kända för allmänheten efter att en undersköterska slagit larm. Det är en verklighet som ingen i stugan känner igen.

– Vi jobbar i ett hus med fyra avdelningar, där bara en är för dementa. Dörren mellan vår avdelning och grannens är inte ens stängd. Man kan vandra runt i hela huset som man vill, säger Carina Stenmark.

Men även Dalbygården, som Ängen är en del av, har fått kritik. Värmlands Folkblad skrev för en tid sedan om att de gamla i somras blivit liggande i sina sängar eller sittande uppe alldeles för länge och att de inte fick sina mediciner i tid, på grund av personalbrist.

– Skrivelsen till kommunen gällde de andra avdelningarna. Men eftersom vi är en demensavdelning har vi högre bemanning, och tycker inte att vi har det riktigt så. Men det är klart, man önskar ju sig alltid mer personal så att vi kunde göra ännu mer, säger Marlene Frykelid.

Torsby kommun öppnade Ängen 1998. Personalen får schemalagd handledning var sjätte vecka och alla har en demensutbildning i botten. Men ingen jobbar heltid. Det är jobbet för slitsamt för rent psykiskt.

– Efter en dag i demensvården är man väldigt tung i huvudet, säger Carina Stenmark.
Plötsligt brister Sigrid Persson ut i sin andra sång för dagen. Glatt framför hon Zarah Leanders klassiker Vill ni se en stjärna?

Ingen i stugan kan låta bli att dra på smilbanden. Stjärnan i den röda baskern ackompanjeras av snattrandet från fotografens kamera. Och några i personalen stämmer in i sången.