Mamman som kom hem igen

Tillsammans igen. Julia Panova klarade inte att åka från sin dotter Ksenia i tre månader.

Julia är hemma igen. Hon klarade inte av att lämna sin dotter tre månader i taget hos sina föräldrar i Narva för att jobba som svart hemhjälp i Tyskland. Men i Jekabpils undrar två av tusentals övergivna barn fortfarande när deras föräldrar ska komma tillbaka.

När krisen drabbade Lettland fick pappan inte längre lön från sitt jobb på bygget. Och inte mamman från sitt kontorsjobb.

– De lyckades sälja lägenheten och fick precis så det täckte lånen. Sen fick de gå till en jobbförmedlare i Riga för att få plocka frukt i England, berättar farmor Irena.

De två flickorna, fyra och sex år, var tvungna att flytta hem till henne i Jekabpils.

– Det var i september 2009 och de skulle vara borta i tre månader, säger Irena.

Nu är det oktober 2010. Föräldrarna har hoppat från det ena lågbetalda jobbet till det andra. Först packade de frukt på ett lager. Nu är hon servitris på en restaurang där han är trädgårdsmästare.

Sedan de åkte har de varit hemma två gånger och hälsat på. Äldsta flickan har börjat skolan, den lilla övar på alfabetet på dagis. Föräldrarna pratar med dem i telefon några gånger i veckan.

Hur reagerade barnen när de åkte?

– Då gick det rätt bra. De visste att det fattades pengar och att föräldrarna behövde jobba. De skulle ju bara vara borta i tre månader, säger Irena.
Men att vistelsen blev längre har varit svårt.

– De är ledsna på kvällarna och gråter efter sina föräldrar.

På jobbet, en grundskola i området där hon är lärare, ser hon fler barn i samma situation.

2008 var 74 000 lettländare i västeuropeiska länder som Sverige, Norge, Danmark, England, Tyskland och Irland på jobb. Mer än 5 000 barn blev lämnade kvar i Lettland.

Ruta Silapetere, doktorand i socialt arbete vid Daugavpils universitet, har undersökt hur många kvarlämnade barn som 2008 fick svårigheter i skolan i fyra kommuner i östra Latgale i Lettland.

43 procent av barnen fick beteendestörningar och gjorde sämre resultat i skolan sedan föräldrarna åkt.

De fick lägre självkänsla, blev aggressiva, inbundna och hamnade i bråk i skolan och hemma.

– Och det är svårt med motivationen i skolan. Om föräldrarna är borta känner inte barnen att det är någon mening med att försöka klara studierna, säger Ruta Silapetere.

Hon kallar det den andra emigrationsvågen. Den första var när folk prövade sin lycka för pengar när jobben var många och välbetalda. Den andra ser vi nu. En sista utväg när ekonomin har rasat ihop totalt.

Alla som LO-Tidningen pratar med tycker det är fel att barnen får betala priset för den fria rörligheten. Men ingen lägger skulden på att rika länder i väst vill ha billig arbetskraft.

Domen faller hård — på föräldrarna.

– De ser inte till det som blir bäst för barnen, de tänker inte på deras framtid, säger Ruta Silapetere.

Och en del klarar inte att stanna utomlands.

Julia Panova i Narva, Estland, hade varit arbetslös i två år när hennes kusin ordnade jobb åt henne i Tyskland.

En pensionär med förlamad make behövde svart hemhjälp.

Julia arbetade sju dagar i veckan, tre månader i sträck.

– Men på nätterna var jag ledig. Och de var jätterara mot mig.

För det fick hon 6 000 kronor svart i månaden.

Problemet var dottern Ksenia.

– Hon bodde hos mina föräldrar i vår lägenhet, men saknade mig så oerhört. Jag klarade tre månader, sen var jag hemma så länge pengarna räckte.

Nästa gång visste hon skulle bli den sista.

– Jag kunde bara inte vara borta från Ksenia.

I stället började hon veckopendla till ett fabriksjobb i Tallinn.

– Men nu har jag varit arbetslös i ett och ett halvt år. Det senaste året har jag levt på mina föräldrar. Min mamma har sagt att jag ska åka till Tyskland igen, men jag tror inte jag klarar det.

Ksenia är stensäker. Hon vill inte att mamma ska jobba i Tyskland mer.

– Nej. Jag bara vill inte det, säger Ksenia sammanbitet.

Men även de nya EU-länderna har sina pigjobb.

I Warszawa är den svarta städerskan ukrainska.

– Det är naturligt att vi städar i Polen och att polskorna reser till Sverige, säger 49-åriga Halina som kommer från en by i västra Ukraina.

I tio år har hon städat polska hem. Sex dagar i veckan, tio timmar per dag.
I bästa fall får hon 35 kronor i timmen, ofta bara tio zloty som motsvarar 23,50.

– Det är alldeles för lite. Men måste vi så jobbar vi för det också, säger hon.

Hennes kompis Natalia nickar. Tillsammans försörjer de båda helt eller delvis tolv familjemedlemmar hemma i Ukraina.

Men än var hemhjälpen kommer ifrån blir det barn kvar hemma. Hur har jobbet i Polen påverkat er?

– Vad tror du? När jag lämnade min dotter var hon sju år. Det klart att vår relation har blivit svag, säger Halina.

– Det här har förstört vår familj och är på väg att förstöra en till. Min dotter lämnar två barn på tre och sex år i Ukraina för att göra som jag, säger Natalia.

Börge Nilsson/Textra