Gamla och sjukas rättigheter ska stärkas. Det behövs en lag som reglerar tvångsåtgärder, som till exempel låsta dörrar och sänggrindar, i demensvården. Lagen ska inte omfatta en hel grupp, som exempelvis alla demenssjuka, utan bara de som på grund av sin sjukdom inte kan fatta adekvata beslut.

Det är några slutsatser i rapporten ”För vems skull? Om tvång och skydd i demensvården” som Svenskt demenscentrum överlämnar till äldreminister Maria Larsson.

– Vi måste se till att lagstiftningen möter verkligheten, så att människor inte måste ta beslut som de egentligen inte ska behöva ta, säger Wilhelmina Hoffman, chef för Svenskt demenscentrum.

Undersköterskan Elisabeth Marklund gjorde demensboendet Öjagården i Piteå riksbekant. Där låstes de demenssjuka in nattetid. Orsaken var bemanningen. Det fanns inte personal på alla avdelningar.

Förslagen i rapporten innebär att man inte ska få använda tvångs- och skyddsåtgärder för att ersätta personal.

– Vi vet att begränsningsåtgärder faktiskt förekommer och har förekommit under lång tid, trots att det inte finns något stöd för det i lagen. Vi bedömer att det finns en risk för att åtgärderna också används på grund av bristande bemanning. Vad vi föreslår är att det måste finnas tillräckligt med personal för att klara de situationer som uppstår, säger Wilhelmina Hoffman.

På sommaren 2009 fick Svenskt demenscentrum regeringens uppdrag att ta fram ett kunskapsunderlag som belyser balansen mellan tvångs- och skyddsåtgärder och den enskildes integritet.

Rapporten säger inget om vilken bemanning som krävs eller vad det kostar att genomföra förslagen. Det ingår inte i uppdraget.

Kommunal har redan innan utredningen blev klar förslagit att en minimibemanning ska införas.

Norge och Storbritannien har nyligen stiftat lagar om vad som är tillåtet och vad som är inte tillåtet. Den brittiska lagen kom 2007. Den talar om vem som ska fatta besluten, hur man överklagar och vem som är ytterst ansvarig.

Rapporten föreslår att tvångsåtgärderna ska graderas. Ju större ingripande, desto högre upp på skalan och desto högre krav på rättssäkerhet och möjligheter att överklaga.

Den dagliga vården ska fastställas och dokumenteras i en vårdplan. Utgångspunkten ska vara individens egen förmåga att fatta beslut.