Sassen&Walby om fackets roll

Kosmopoliten Saskia Sassen har blivit globaliseringsforskningens fixstjärna, ständigt omtalad och citerad trots sin svårtillgängliga svada.

Brittiska Sylvia Walby, vars böcker om patriarkatets mekanismer blivit omistliga för generationer av genusforskare, är direkt och strukturalistisk.

Skillnaden blir tydlig när de föreläser.

Sassen rör sig snabbt mellan olika teman, exempel och begrepp. Hon förflyttar sig i rummet både fysiskt och intellektuellt, ibland så snabbt att hon måste hämta andan och fråga om publiken hänger med. Men så är analysens syfte också att komplicera snarare än förenkla förståelsen av vad globalisering är.

Grundtanken är att det finns olika former av globalisering. Hon ser två skilda dynamiker: en som handlar om framväxten av globala institutioner, som WTO eller finansmarknaderna. Och så en som handlar om processer som har globala målsättningar men som verkar inom nationen – som miljörörelsen, exempelvis, som kan verka i lokalsamhället men som deltar i strider kring frågor av ”global natur”.

När vi samtalar om fackföreningsrörelsens framtid lyfter Sassen fram den senare poängen. Det är ett misstag att tro att fackföreningar, som jobbar lokalt och nationellt, är uträknade i en global värld, menar hon:

”I själva verket finns det en horisontell globalisering som utmärks av en ständig upprepning av vissa frågeställningar eller problem. När de återkommer och upprepas på en mängd platser blir de globala fenomen, alltså en slags globalisering. Lokala aktivister kan vinna strider som sedan kan fungera som exempel eller bana väg för liknande framgångar på andra platser.”

Men om fackföreningsaktivismen ska stå sig i en värld där både kapital och arbetstillfällen tycks flyktiga, måste facken internationaliseras.

Bestämt säger Sassen att det är dags att sluta slå sig för bröstet över gamla framgångar och arbeta efter nya organisationsprinciper. Att rekrytera papperslösa migranter är en nödvändig reform, menar hon.

”De stora centralorganisationerna får passa sig. Det är inte alltid de etablerade organisationerna som leder oss till förändring. I USA ser vi hur de mindre sammanslutningarna av arbetare på båda sidor om den mexikanska gränsen är de som åstadkommer något.”

Sylvia Walby leder åhörarna vid handen fram till föredragets slutpoäng: Globaliseringen har inneburit att feminismen som politiskt projekt har förändrats och blivit starkare. Ett exempel är att många europeiska fackförbund blivit mer medvetna om jämställdhetsfrågor:

”Man har lyckats få till en kvalitativ förändring av facken, som visar sig i vilka frågor de driver: föräldraledighet, lika lön, problemet med sexuella trakasserier, våld inom familjer. Det är faktiskt en feministisk framgångssaga.”

Liksom Saskia Sassen ser hon problem för facken att fungera i en globaliserad värld. Men om Sassen hoppas på globala fackliga nätverk och nya organisationsformer, menar Walby snarare att det är förändrade strukturella ramar som behövs.

Mot bakgrund av Lavaldomen och Balpa-affären måste facken hantera det faktum att de fått vika sig för rättsliga argument:

”Den viktigaste frågan för europeiska fackförbund är förändrade rättsliga ramverk som gör det svårare för facken att strida. Det är en utveckling som ska bekämpas, och då måste man självklart arbeta tillsammans och utbyta information. Men att önska globala fackförbund är inte en vettig utgångspunkt.”

På några punkter enas de. Båda vill se en politisk defensiv i det svenska valet.

”Ni måste skydda de tjänster som erbjuds av den offentliga sektorn”, säger Sylvia Walby, och får medhåll av Sassen som säger att mer skattepengar måste läggas på skolan och sjukvården.

Vad gäller den globala finanssektorn vill de däremot se en mer aktiv agenda. Walby menar att finansmarknaden måste regleras både nationellt och internationellt, annars riskerar den att förstöra hela ekonomin. Sassen är mer frispråkig:

”Vi måste ha ett starkt allmänt skydd mot kapitalismens kriser. Men inte i den skandalvariant vi ser i USA, där skattemedel används för att hjälpa banker. Skattemedel ska användas till det gemensamma och till stora klimatsatsningar.”

Rebecca Selberg