Till dem det vederbör

Är kulturen en svampskog eller ett slagfält?

Det var positionerna under den debatt som avslutade seminariet Boken på arbetsplatsen, som i år hade rubriken ”Kulturen som vapen”?

Det vill säga: ska arbetarrörelsen uppfatta konsten som en resurs som bör komma så många som möjligt till del – eller som en kraft som kan vara med och forma och motivera kampen för ett rättvisare samhälle?

Det finns naturligtvis ingen motsättning mellan dessa två ståndpunkter. De utesluter inte varann. Ja, de förstärker varann i bästa fall, som under folkbildningens glansdagar.

Konstnärer som vill nånting drar med sig nya typer av publik. Och en publik som vill ha politik – för det finns idag ett sug efter samhällsförklaring och efter riktningsangivelser – förbättrar det konstnärliga klimatet.

Berit Högman, nytillträdd ordförande (S) i Riksdagens kulturutskott, lanserade slagordet ”kulturell allemansrätt”.

Daniel Suhonen från Tvärdrag hade istället beskrivningen att kulturen ”jobbar med arbetarrörelsens energi” och dessutom har en omistlig uppgift att överföra mellan generationerna ”värdegrund, ideologi och historia”.

Många andra kloka saker sades också vid seminariet, av folk med djup erfarenhet av både folkbildning och konstkamp. Bertil Jansson underströk att vi måste räddas från att bli konsumenter av skräpprodukter.

Men om vi stannar vid de här positionerna och ser efter var de löper samman i dagsläget.

Strävan att få med också dem som inte självklart tar del av kulturen. Och strävan att låta kulturen vara med och forma arbetarrörelsens identitet, i nuläget och på lång sikt.

Kombinerat med kulturekonomins nedåtgående skruv (att arvoderna hela tiden sjunker, reallönemässigt sett) ser jag bara en slutsats: att arbetarrörelsen måste kosta på sig att åter bli beställare av konst som kan nå ut till fler än de redan frälsta – och nå in i de politiska apparaterna. Och även kosta på sig att avlöna mänskor och institutioner som kan sköta förmedlingen och spridningen till dem det vederbör.

Varvid internet är den naturliga kanalen, både på grund av dess möjligheter och på grund av att dess naturliga form är deltagande, inte bara mottagande.