Riksbanken höjde som väntat i veckan räntan med 0,25 procentenheter. Mer överraskande var att riksbanksledningen samtidigt skrev ned räntebanan, som är Riksbankens prognos för styrräntan tre år framåt.

Det senare får ses som en halv framgång för dissidenten i riksbanksdirektionen Lars E O Svensson. Har har ihärdigt förespråkat en lägre räntebana.

Han har utmanat sina kolleger genom att fråga varför de vill ha en hög ränta som bevisligen höjer arbetslösheten i ett läge när inflationstrycket är så gott som obefintligt. Varför strama åt ekonomin, när det finns lediga resurser?

Den nya räntebanan, som räknar med 3,4 procents ränta år 2013, är dock fortfarande för hög enligt Lars E O Svensson. Han vill att den högsta nivån ska stanna vid 2,7 procent så länge kapacitetsutnyttjandet i ekonomin är så lågt som det är i dag. Låt oss hoppas att han lyckas övertyga övriga ledamöter om detta.

Ett skäl till att majoriten i riksbanksdirektionen vill hålla en onödigt hög räntebana är att de fruktar en bostadsbubbla. Hushållens skulder för bostadslån har ju ökat oroande snabbt.

Men det är inte Riksbankens uppgift att styra bolånemarknaden; det är finansinspektionens och regeringens.

Om man vill motverka överhettning på bostadsmarknaden är det mer effektivt att höja kraven på egeninsats vid bostadsköp och skärpa reglerna för beskattning. Sådana åtgärder är inte alltid populära, men det är vad en ansvarsfull regering bör göra.

Att räntehökarna i Riksbanken lugnat ned sig en smula är förstås bra. Men väl så viktigt är att fråga sig hur väl samspelet mellan räntepolitik och budgetpolitiken fungerar.

Mycket tyder på att även en lättare räntepolitik är otillräcklig för att minska arbetslösheten i önskvärd omfattning. Att riksbanken och regeringen går i otakt är inget nytt fenomen; det är ett systemfel som vi fick på köpet när vi inrättade en självständig riksbank.

Regeringen själv räknar uppgivet med att vi i bästa fall om fyra år har fått ned arbetslösheten till sex procent. Förr om åren hade det setts som ett katastrofalt misslyckande.

Orsaken till denna dystra prognos är att finansminister Anders Borg bundit sig vid masten. Oavsett konjunkturläge ser han som sin uppgift att bygga upp stora budget-överskott i stället för att satsa på jobb och investeringar.

Till och med det annars så försiktiga Konjunkturinstitutet har reagerat mot denna sparfanatism. I sin senaste rapport räknar KI med att det finns utrymme för omkring 30 miljarder i statliga budgetstimulanser.

Det är ett klokt råd som Anders Borg borde ta till sig. Statens uppgift är inte att samla pengar på hög. Statens uppgift är använda sina intäkter till att hålla uppe produktion och sysselsättning. Ju bättre vi lyckas med det, desto starkare blir statsfinanserna i framtiden.