Hänsyn sträcker ut handen

Vad gör vi för att möta den nya politiska situationen? Inte kämpa MOT rasism, om mentala tränaren Igor Ardoris får bestämma. Han vill uppvärdera begreppet hänsyn, och vikten av att arbeta FÖR det man tror på.

Igor Ardoris är ledsen över Sverigedemokraternas framgång. Men han har också oroat sig över vissa motreaktioner. Till exempel att både Socialdemokraternas Mona Sahlin och Vänsterpartiets Lars Ohly på valkvällen uppmanade till kamp mot rasismen.

Som den mentala tränare han är jämför han med en skola där ledningen säger att den ska arbeta mot mobbning.

– Ska de prygla upp mobbarna? undrar han. Vad händer om skolan i stället byter perspektiv och arbetar FÖR omtanke? Det räcker inte att säga att vi vill ha ett icke-rasistiskt samhälle. Man är inte snäll bara för att man är icke-elak, säger Igor Ardoris.

Eller som när Lars Ohly vägrade att gå in i SVT:s sminkrum tillsammans med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Då ökar risken för att de som inte gillar Ohly i stället börjar gilla Åkesson, tror Igor Ardoris.

– Om man står för hänsyn och att inte göra skillnad på människor ska alla behandlas lika, även om man tycker att någons åsikter är helt uppåt väggarna.

Partiledarna borde i stället vara tydligare med vad de står för. Visa upp ett alternativ till rasism: Hur ser ett inkluderande samhälle ut?

Själv tycker Igor Ardoris att hänsyn är ett eftersatt ord som behöver lyftas upp.

Vad står då ordet egentligen för? Frågar vi Google hamnar vi direkt på råd för när vi blir störda av grannarna. Hänsyn som i att andra inte visar hänsyn. Att de stör, förstör.

I vårt moderna individcentrerade samhälle handlar det om att se om sin rätt. Stå på sig. Säga sin mening. Ta ingen skit, som barnprogramsprofilen Grynet mässat.

– Ungdomar har svårt med begreppet hänsyn. De tänker att det betyder att man låter andra hunsa runt med en. Men att visa hänsyn är att ta plats på ett positivt sätt, säger Igor Ardoris.

När han på bokmässan i Göteborg pratar om sin bok Hänsyn bänkar sig först och främst 60-plussarna. Det säger en hel del, tycker han.

I förordet skriver Igor Ardoris: ”Boken tillägnas Sverige, landet och folket, vars hänsyn och generositet gav mig en ny framtid”.

För i början av 1990-talet kom han som flykting från dåvarande Jugoslavien.

Han hade gått omkring i bosniska hemstaden Mostar, med både muslimer och serbokroater i släkten, och sett körsbärsträden blomma, som ett underbart doftande snötäcke, sett stan i sin allra vackraste klädsel, och tänkt när oroligheterna tog fart: Kan man offra det här för ingenting? Nej, inte en chans, det här löser sig.

Familjen och alla kompisarna tänkte likadant.

– Det blir en så stor chock att man vägrar inse, säger han.

Som att folk här utanför plötsligt skulle börja skjuta helt vilt, säger han och pekar ut på Kungsportsavenyn genom restaurangens fönster.

Därför väntade han och familjen in i det sista, blev fast i en källare innan de lyckades fly kriget via Serbien till Sverige.

Från ett land fullt av hänsynslöshet kom han till, som han såg det, landet Hänsyn. Kärlek vid första ögonkastet, beskriver han det som.

Bara en sådan sak som att djuren i parkerna fick vara i fred. Änderna fick vara ostörda, ingen jagade kaninerna. I sitt hemland hade han åkt på stryk många gånger när han sett folk ”skoja” med djuren.

– Det var svårt att stå och titta på. Ofta tänkte jag att jag ska gå förbi och hålla käften. Men sedan kunde jag inte stå ut.

I Jugoslavien var han med i karatelandslaget och i Sverige ställde han nästan genast upp i ett distriktsmästerskap, och kom till final.

– Då kom flera fram och frågade om jag ville träna hos dem. Så redan efter ett par veckor i landet hade jag fått kompisar.

Alla i klubben började prata engelska för hans skull. Eller översatte om de pratat svenska. Var måna om att han inte skulle känna sig utanför.

Han som var desillusionerad fick en nytändning.

– Det fanns ingen direkt anledning för just Sverige att bry sig om mig. Varken folket eller landet var bundna av något löfte till just mig.

Men nu fick han inte bara en möjlighet att överleva – utan att leva.

Efter några år, först på flyktingförläggning, sedan med svenskstudier, fick han jobb som fastighetsskötare.

– Jag blev så lycklig. Jag började träffa folk. Och jag kunde klippa gräs med radio i hörselkåporna. Jag kunde lyssna på radio. Jag var med i livet! Den känslan var fantastisk. Det gjorde inget att jag tömde sopor, plockade skräp från gatan. Jag tyckte det var tufft.

Men i boken Hänsyn beskriver han hur hans mamma kom dit och blev oerhört besviken när hon såg honom i orange dräkt. Hon som hotat med att han skulle bli sopgubbe om han inte gjorde sina läxor ordentligt.

– Hon reagerade utifrån sina bilder, hon hade kämpat mycket för att vi skulle få en utbildning.

Själv säger han att han inte dömer utan veta. Utan erfarenhet går det inte att veta.

Sedan dess har han utbildat sig till förskolelärare och till mental tränare. Nu driver han egna företaget Själförsvar.

– Vad spelar det för roll om du mediterar varje dag eller kan stå på huvudet i sju timmar? Ingen alls. Det finns ingen mening med meditation i sig, eller mental träning, om inte omgivningen har nytta av det.

Konsten är att träna för att vara närvarande och visa hänsyn här och nu, med familj och arbetskamrater i vardagen, säger han.

Men att visa hänsyn är inte alltid det lättaste. Han har klampat i klaveret en del själv, säger han. För normer kring saker som ögonkontakt, personligt avstånd, hur högt man skrattar och röstläge är olika i hans två hemländer.

Han har fått träna på nya sätt att vara. Inte träna bort, men lägga till. Av hänsyn till andra. Och sig själv.

– Det är inte roligt om jag upplever att folk vantrivs i mitt sällskap. Då kan jag dra slutsatsen att de inte gillar mig eller såna som mig. Men att säga att det är främlingsfientlighet vore en efterhandskonstruktion.

Däremot har han råkat ut för mycket av den varan.

– Folk har kallat mig det ena och det andra. En man spottade på mig vid ett tillfälle. Några har vägrat skaka hand. Men jag sträcker fram handen, tar mitt ansvar. Vi ska inte ignorera främlingsfientligheten. Men vi ska bestämma vad som är konstruktivt och lägga all energi på det.

Det är snart två decennier sedan han själv kom till landet Hänsyn.

Att ett parti som vill minska invandringen med 90 procent nu sitter i riksdagen, och att det är som starkast i Skåne där Igor själv bor, påverkar inte hans syn på Sverige som hänsynsfullt.

– Jag tror faktiskt inte det. Jag tror att skillnaden kan komma på den politiska arenan. Men låt oss säga att det politiska klimatet ändras till dess totala motsats, om det blir extrem enfald och icke-tolerans i stället för mångfald, så tror jag ändå att förmågan att visa hänsyn, omtanke och empati, som för mig var så karaktäristiskt för Sverige när jag kom hit, finns kvar.

Men ett samhällsklimat som får styra över en längre tid plockar fram en sida hos människan. Ett annat klimat, ett helt annat.

Och under sitt arbete med ungdomar har han blivit besviken över att begreppet hänsyn ändå får en allt mindre roll. Att man inte värdesätter det begrepp som varit så djupt rotat i den svenska folksjälen mer.

– Kittet mellan det personliga och det offentliga är hänsyn. Utan hänsyn – inget samhälle. Då är det kört, säger Igor Ardoris.

En som vet.