Monica Granberg

På 1970-talet var arbetsskadorna kroppsliga. Nu är de själsliga. Tiden räcker inte för att sitta en stund och hålla en orolig, dement åldring i handen. Så grundläggs dåligt samvete.

– Om jag sätter mig ner och håller Kalle eller Stina i handen så går det ut över mina arbetskamrater. De måste göra mina uppgifter. Jag jobbar ju inte, säger Monica Granberg, undersköterska och vårdare i Hallstahammar.

Hon är huvudskyddsombud och regionalt skyddsombud för Kommunals 650 medlemmar i kommunen. Hon mäter upp en lucka på ett par, tre centimeter mellan tummen och pekfingret. Det är högen med ett års arbetsskadeanmälningar som hon beskriver.

En del gäller fysiska skador; framför allt är det vårdpersonal som skadas av sina brukare. Men det mesta är psykosociala problem.

– Vi lever i en ständig omorganisation. Ekonomin styr allt. Det skapar mycket oro, säger Monica Granberg.

Hon tycker att det började med Ädelreformen 1992, när kommunerna tog över sjukhem och servicebostäder för handikappade från landstingen.

Sedan dess har det varit ständiga omorganisationer. Resultat har blivit sämre arbetstider, mindre personal och fler arbetsuppgifter. Det har blivit mindre vård och mer av tvätt och städning.

– Du ska vara utbildad undersköterska för att få jobb, men du får inte jobba med det som du har utbildat dig till. När jag började hade vi inte ansvar för städningen och skickade bort tvätten. Vi hade tid för brukarna. Vi kunde ta med dem ut en stund.

Monica Granberg kunde känna sig nöjd när hon gick hem från jobbet. Det är numera en sällsynt känsla för vårdpersonal.

– Det är det som får folk att må så dåligt. Det och oron för jobben.

I våras blev drygt ett tiotal barnskötare uppsagda. Nu är det elva elev­assistenter som ska bort. Äldreomsorgen och hemtjänsten har klarat sig, men vikarierna ligger illa till.

Oron är inget exklusivt kvinnoproblem. Även den tekniska förvaltningen ska spara.

Nedskärningarna har lett till två motsatta reaktioner. Många har blivit tystare. Samtidigt anmäler fler att de vill jobba fackligt som arbetsplatsombud och därmed skyddsombud. Uppdragen hänger ihop.

– Vi har nog 50 arbetsplatsombud i kommunen. Problemet är de privata arbetsplatserna. Även de som tidigare jobbade fackligt slutar om de byter från kommunen till en privat arbetsgivare.

Rädslan märks när medlemmarna ringer. Uppmaningen är alltid att de ska gå till chefen först. Det hjälper inte att de kan ta med en arbetskamrat eller någon från facket. De går inte till chefen ändå.

Och de som ändå går möts allt oftare av svaret: ”Om det inte passar kan du söka ett annat jobb”.

– När vi förhandlar får vi ofta höra: ”Det är säkert något hemma som gör att hon mår dåligt.” Jag är trött på det, säger Monica Granberg.

Avståndet till cheferna har ökat. Klimatet har blivit hårdare. Förhandlingarna slutar allt oftare i oenighet. Sedan blir det som arbetsgivaren vill.

Samtidigt lever arbetsgivarna högt på personalens yrkesstolthet och engagemang. Monica Granberg berättar om när hon sprang ihop med ett vårdbiträde i affären. Vårdbiträdet handlade åt en brukare på fritiden. Han skulle fylla år och släkten var på väg från Värmland.

– Vi jobbar med människor, men ibland ställer vi till det för oss själva, konstaterar Monica Granberg.

Hon är hedersmedlem i Kommunal, ett erkännande av 25 års fackligt arbete. Hon har varit skyddsombud sedan starten. Sedan drygt tio år jobbar hon fackligt på heltid, men hon hoppar in på sin gamla arbetsplats varje sommar.

Hon började jobba med utvecklingsstörda 1976 och mötte en ny värld med mycket livsglädje. Efter några år fortsatte hon till en demensavdelning på sjukhemmet, som landstinget drev på den tiden.

Då fanns en dubbel tur på helg­schemat. Nu förekommer dubbla turer, det vill säga arbete på tidiga morgnar och sena eftermiddagar med några lediga timmar mitt på dagen, både på vardagar och helger.

I somras stötte hon för första gången på en medlem med tredubbla turer på schemat. Det var en personlig assistent på ett privat assistansbolag med en arbetsdag som började strax efter fem på morgonen och slutade runt 22 på kvällen.

Det kunde hon rätta till, men personlig assistans är svårt att bevaka för facket. Hon går skyddsronder hos alla utom de personliga assistenterna. Assistansbolagen hänvisar till brukarens integritet och släpper inte in henne. Samtidigt är det assistenterna som har de tuffaste arbetsvillkoren.

På anslagstavlan på fackexpeditionen hänger ett handskrivet kort från personalen på ett äldreboende: ”Tack för allt stöd när vi hade det tufft här på Strandgården.”