Jag försöker förändra det

Låt oss ta det från början. Låt oss göra det enkelt. Under en kort period av mitt liv var jag anställd på ett bemanningsföretag.

Jag kände där, när jag var anställd för att utföra mitt arbete, att det var angeläget att redovisa för mina erfarenheter.

Jag skriver bland annat att man genom att vara anställd genom ett bemanningsföretag inte blir erkänd på sin arbetsplats; att arbetsgivaren kan härska genom rädsla – för bestraffningen kommer som ett brev på posten för den som klagar. Han blir inte uppringd för arbete nästa dag.

Jag menar att det är en återgång till statarsamhället. Jag såg detta ske upprepade gånger.

Jag redogör i berättelsen Yarden för min bakgrund; min avbrutna utbildning och hur jag börjar arbeta i unga år – att jag arbetar med kroppen, om det nu kan vara av intresse att definiera arbete på det sättet.

Jag är asbetssanerare, truckförare, grovstädare.

Jag är vårdbiträde, tidningsbud och bokhandelsmedhjälpare.

Det tar inte slut där. Efter drygt femton år som mer eller mindre fri författare och skribent (artiklar, böcker, föreläsningar, stipendier) så återkommer jag till det fysiska arbetet. Jag upplever då att det har förändrats under den korta tid som jag har varit borta.

Detta jämför artikelskribenten med Thailandsresenärens klagan om att Phuket har förändrats. Allvar? Är detta seriöst?

Jag arbetar i storkök, jag arbetar som diskare, trappstädare – och hela tiden så skriver jag, försöker att definiera mig själv som människa. När jag skrev berättelsen Yarden så upplevde jag det också som angeläget att redovisa om min bakgrund. Jag skriver om en slags personlig, tillfrisknande resa.

Jag ser klassresan som dubbel nämligen, och jag menar att jag på flera plan var friare på Yarden än vad jag var som skribent i Expressen.

Får jag inte tycka så? Är det ett problem, detta med att jag trivs med mina arbetskamrater och att jag ser att samhället visst har hårdnat, men också att solidaritet och klasskamp har skapat nya former. Är det illa att höra för en facklig företrädare?

Uppenbarligen.

Jag skriver om min sjuka mor, om min far. Jag tror att den moderna arbetarromanen måste förnyas med existentiella förtecken; att den politiska kampen inte kan vara endimensionell. Den måste rymma hela människan.

Marcus Larsson väljer att fokusera på detaljer och jag är inte riktigt på det klara med vad hans syfte är?

Han använder också ett slags öppet möte om Bemanningsföretag för att ytterligare slå in bollar – men jag förstår inte vart det hela är tänkt att syfta, förutom att utmåla Larsson som arbetarnas hjälte?

Att folk på just den här arbetsplatsen som jag beskrev, och många andra som jag har besökt,  inte vet vilken uppgift som facket har är väl knappast mitt fel? Är det inte snarare Larssons fel då han uppenbarligen misslyckats med att föra ut fackets betydelse?

Jag kan se två anledningar till Larssons artikel: angripa mig som människa, att förändra ett ovärdigt arbetssystem, att hamna en minut i hetluften? Jag anar två svar, dessvärre inte ett tredje – och om Marcus Larsson är fackligt aktiv så kan jag förstå att fackföreningsrörelsen är i glidning.

Monotont arbete?

Igen visar Larsson vilken hjälte han är när han undervisar i att han själv har haft ett sådant monotont arbete.

Jaha?

Han verkar vilja lyfta frågan från det privata till det allmänna, men stupar själv genom att göra frågan till en fråga om Marcus Larsson.

Monotoni som bestraffning?

Ja. Det ägde rum. Det var ett system.

Ja. Det äger också rum utan att vara en bestraffning.

Men gör det saken bättre? Att det är ett system. Förändra systemet då.

Jag beskrev det, jag försöker att förändra det. Larsson springer bara omkring och gnäller om att han vet vad det innebär att arbeta.

Jaha?

Jag skriver i en kommande bok, en slags uppföljare till Yarden, om hur just dessa omärkliga bestraffningar ägde rum som han hänvisar till – nämligen att man placerades på vissa uppgifter som just en bestraffning.

Jag sänder honom gärna ett exemplar av boken när den kommer ut i mars, för sådana här dumheter som att svara på idiotier orkar jag inte med.

Kristian Lundberg