Cederberg i österled

Nedanför huset där vi bor i Roslagen står en runsten ristad av runmästaren Visäte som levde i dessa trakter på 1000 talet. Midgårdsorm och kors, hedniskt och kristet i samma sten.

Texten är enkel, kanske någon som återkommit från en lönsam affärs- och plundringsresa neråt Ukraina och nu vill skryta med sin nyvunna rikedom.

”Vidjärv och Dan och Fastar och Halvdan lät resa stenen efter sin fader Faste.”

Nedanför stenen rinner en dyig bäck som brukar torka igen framåt sensommaren. Flaskposten från förra året ligger kvar ute på åkern som en gång var sjöbotten.

Här färdades man redan under bronsåldern, då språket var oskrivet.
Människor vi bara känner genom bilder, ben och gravar. Vi vet att de seglade i långa smäckra skepp, reste till havet, kanske ännu längre på plundring eller handel. Deras myter och skalder är för evigt förlorade. Men vattenleden från Roslagen till Östersjön var bredare då, minnet av isen starkare.

Idag finns här bara en torrlagd skärgård.

Men när vinden ligger på från öster känner man havet.

Långhundraleden var en av två vattenvägar från gamla Uppsala till Trälhavet och Östersjön; här samlades skepp för den långa färden till Svarta havet.
Vikingatiden var slutet på en månghundraårig epok av fejder mellan grovhuggna barbarhövdingar som då och då nåddes av rykten om väldiga städer på andra sidan havet där marmorn nådde till himlen och guldet var ristat med magiska tecken.

Från runstenen vandrar jag längs den dyiga bäcken som blir allt bredare när nya diken ansluter, efter någon mil en smal å, med en trasig brygga.

Jag tar tåget till färjeterminalen i Nynäshamn. Ut över Östersjön. En stålgrå skymning utan horisonter. Den där färgen som inte går att tvätta bort.

Polska kusten skymtar i söder. Lyftkranar med gripklor, rostiga skeppsskrov i långa rader. I färjerestaurangen spelar en orkester i gabardinbyxor. En sorgsen sång.

En man i svart läderjacka är på väg hem efter att ha renoverat en villa i Stockholms skärgård. Jag säger att vikingarna seglade den här vägen.
Mannen blir upprörd.

”Ni svenskar försvagade oss. Era kungar förödde Polen, ni gjorde grundarbetet, först 1655 när den där Karl Gustav kom hit, brände och skövlade. Femtio år senare kom Karl XII. Polen var utblottat och sönderslaget, så försvagat att tyskar, österrikare och ryssar styckade oss. Från 1795 till 1918 fanns det inget Polen. Och nu kommer ni hit och talar om vikingar.”

Han ler vänligt, ber om en cigarett, försvinner i vimlet på färjeterminalen i Gdansk.

Jag rullar med tåg längs de gamla vattenvägarna längs Weischel förbi Marlbork där korsriddarna sov på björnfällar, de som återkommit från Gaza och det heliga landet för att sprida kristendomen i öster. Rökpelare kantade deras väg genom sönderbrända landskap där den rätta tron fick styrka av svärdet.

Under århundraden var dessa floder och slätter i Polen marker där svenska, tyska och ryska stövlar avlöste varandra.

Koleldad rök står kolsvart ur kolfärgade skorstenar. Här eldar man med kol, men majsen och rapsen på fälten är fortfarande gul. slitna byar inbäddade i grönska. Längre söderut öser regnet ner. De värsta skyfallen på mer än tio år. Skorstenarna lutar i regnet, vägar blir till floder, tåget går långsamt, rälsen medger inte mer. Förutom sträckan Warzawa-Berlin tar det tid att resa med tåg i Polen.

Rälsen utanför fönstret kommer och går i gräset.

Efter det andra världskriget flyttades Polen 25 mil västerut. Churchill illustrerade det hela för Stalin med hjälp av tre tändstickor. Att resa österut till Lvov i Ukraina var att resa i Polen fram till 1939. Att åka västerut till Wroclaw var att resa till Breslau och Tyskland fram till 1945.

På tåget sjunger några kvinnor gamla tyska folksånger högt så att passagerarna vänder på sig. Kvinnorna talar om detta som Tyskland.
Någon blir upprörd säger på tyska att den där tyska påven Ratzinger visste nog inte vad han gjorde när han avskaffade helvetets förgård för ett par veckor sedan.

”Nu finns det ingen plats för de obeslutsamma eller de som inte visste, alla de som flockades i förgården. Nu åker ni direkt till helvetet.”

Några yngre skrattar, bryr sig inte. Polen är rikare än Östra Tyskland, säger de.

”Vi åker dit för att köpa billiga hus.”

I ett antikvariat i Krakow hänger flera bilder av Napoleon. Han är populär, mannen som lät Polen återuppstå efter det att Preussen, Österrike och Ryssland delat landet mellan sig tre gånger, tills ingenting återstod.

Efter Napoleons nederlag snittade hans fiender upp Polen mellan sig en fjärde gång.

Uppe i slottet Wawell där de polska kungarna kröntes och där Karl X Gustaf och nazitysklands bödel Hans Frank residerat, defilerar folk förbi Pilsudskis och den nyligen bortgångne Kaszynskis sarkofager.

Solidaritet demonstrerar med fanor, några bugar sig, andra bryr sig inte, några ungdomar är rädda för kyrkans makt.

Pilsudski är stor trots att han var en kryptofascist, men miraklet vid Vistula var hans, säger en ung student.

”Ryssarna stod utanför Warzawa 1920 när Pilsudski kastade ut dem”.

I Sverige är historien en hobby. vi firar nationaldag utan entusiasm.
Vår nationaldag blir aldrig lika stor som vårt midsommarfirande, säger jag.

”Var glada för det, vår historia är dränkt i blod, Polen har styckats, raderats ut från kartan, man har våldtagit plundrat bränt, nästan som regel. Ändå lever vi. Vi har aldrig haft det så bra som idag. För oss är historien ingen hobby vi lever i den. Turistturerna här i Krakow handlar bara om lidande, saltgruvor, ghetton, förintelseläger, kommunistisk gulag. Det blir tröttsamt ibland.”

Vid gränsen till Ukraina rullas speglar in under vagnarna, soldater bryter upp innertaken, letar efter flyktingar som när det begav sig i DDR.

Kontrollen in i Polen är ännu hårdare.

”Detta är ju EU:s yttre gräns i öster”, säger en av tullarna.

På järnvägsstationen i Lviv finns flera kiosker där man säljer allt från tandkräm, vodka och tesamovarer till leksaksmodeller av svarta sovjetiska partilimousiner.

En katt krafsar uppgivet, instängd bakom ett fönster med vita nylongardiner.

I den väldiga matsalen är gardinerna röda, pelarna vita. Överallt speglar, under kristallkronan rör sig kypare i svart smoking.

”Ni kan inte äta här. språket räcker inte till.”

Jag pekar på kyrilliska bokstäver. Ryska piroger kommer in som på ett lotteri.

En soldat slår sig ner vid mitt bord. Berättar på en blandning av engelska och tyska att han deltagit i någon slags arkeologiska utgrävningar. Lik från andra världskriget.

”Det finns hundratusentals av dem här i Ukraina. Ingen vet hur många. Vi gräver ute i skogen, på parkeringsplatser och vid gamla kyrkogårdar. Tyska krigsgravsförbundet betalar fyra euro och femton cent per lik. Sen skickas det i pappkartonger till Tyskland. Några av oss använder metalldetektorer, letar efter stålhjälmar, dolkar, id-brickor från andra världskriget. Är ni tysk? En kompis har en hel lada med souvenirer från andra världskriget.”

Stationen är som en liten stad för sig. Utanför biljettluckan skrattas det, klockan är sju på morgonen, en man beställer in två öl och en flaska vodka. Lite längre bort en skjutbana med kalaschnikovkarbiner. Tio krashno för tjugo skott.  Man skjuter på pyramider av patronhylsor. Jag får inget pris. Föreståndaren talar om sin tid i Röda armén.

Ukraina har alltid varit delat. Alltid någon annans, platt, bördigt och lätt att erövra.

Kievriket grundades av vikingar. Det finns en runristning nere vid svarta havet.

Sen kom mongolerna, ryssarna, polackerna, österrikarna, tyskarna, sovjeterna.

Först 1991 blev Ukraina självständigt.

Före kriget var Lviv polskt. En kosmopolitisk stad. Av detta finns ingenting kvar förutom byggnaderna. Som om staden neutronbombats.
Få trakter har lidit så mycket som dessa.

I Lvivs stadsmuseum, 100 meter långa gallerier fyllda med porslin, möbler och linne. En vaktmästare skiner upp när han hör att jag kommer från Sverige.

”Palme, Karl XII och Volvo. Ett bra land.”

Utanför muséet sitter några män i eleganta kostymer vid en uteservering. De ler vänligt mot mig, drar fram en stol.

”Hälften av alla Ukrainas monument finns i Lviv”, säger Murat. ”Det är inte bra. Förr eller senare måste man glömma.”

Murat är prins av Abchasien, men växte upp i Ukraina.

”För några år sen hade vi problem med ryssarna. Det har vi inte längre. Nu firar vi att jag fått ett kontrakt på 30 kilometer motorväg i Dubai. Men ingen stad är som Lviv. Långsam, behaglig. När jag är är här arbetar jag aldrig. Man ska njuta av livet, annars fryser hjärtat. Det är alltid så i Lviv.”

Gatan kantas av ockragula och oranga förvaltningsbyggnader från dubbelmonarkins tid. Det gamla Österrike/Ungern.

På en jazzklubb spelar en fantastisk saxofonist omgiven av kedjerökare.

”Många tror att Ukraina bara exporterar kvinnor och plutonium”, säger en ung tjej.

Hennes kille håller med.

”Vi vill till EU. Ryssarna försöker lugga oss. Deras oligarker kommer väl överens med våra oligarker. Folket får inget. Men vår gamla regering, den oranga revolutionen ni vet, de sanerade sin egen ekonomi; dessvärre gjorde de ingenting åt Ukrainas ekonomi.”

Den armeniska kyrkan i Lviv, ”Alla gudars moder”, är full av ikoner. Ikonen illustrerar inte, talar genom sitt uttryck, inte genom sina detaljer.

Orden gnager sig fram genom tiden, länkar orsakskedjorna.

I ikonen är allt uppenbarat i samma ögonblick. Början och slut. Ett evigt nu.

Perspektivet är omvänt. Syftlinjerna går ihop i en punkt omedelbart framför åskådaren, inte långt borta vid horisonten som i väst.

Ögat rör sig fritt i rummet. Utan band.

Som gäst hälsade man först ikonen och sen värdfamiljen.

Björn Cederberg