Ta vara på sjukas hopp och vilja
Nej, du kommer aldrig kunna spela badminton mer. Simma? Tveksamt, kanske om ett år.
Läkaren hade undersökt min axel på tre minuter, tryckt in kortisonsprutan på två, och ägnat ytterligare en åt att besvara mina frågor. Sammantaget var detta minst en minut för mycket, för på privatdrivna sjukhus i Stockholm ska det gå undan, och snopen stod jag ute på gatan igen.
Att fortsätta jobba var fullt möjligt. Det var en lättnad. Sporterna jag gillade, de som varit en oas någon vardagkväll i veckan, var däremot borta. Det kändes surt, tomt, ensamt.
Men kunde bara den förlusten svida så? Var det inte något mer som gnagde?
Å jo, en sak till fanns där. Ont i axeln var något gamla tanter hade, inte män i 40-årsåldern. Nu kunde jag inte lyfta högerarmen utan att tappa andan av smärta. Än mindre klä på en tröja.
Till allt annat som följer med en skada kom alltså denna nesa: Jag hade hamnat i facket för patienter med ”ospecifika besvär från rörelseorganen”.
Någon tydlig diagnos fanns ju inte. Röntgenbilder skulle senare visa en diffust spridd inflammation, men inte ge ett klart svar. Bara själva smärtan var riktigt övertygande.
På några månader torkade armen ihop till en pinne, omöjlig att visa upp på badstranden. Ovissheten gjorde det svårt att hoppas på bättring. Vad skulle sjukvården göra när ingen riktigt visste vad som var fel? För att inte förvärra någonting (och för att slippa ha ont) lät jag bli att använda armen. Men var det verkligen bra att bara låta den hänga? Det såg inte så ut.
En sjukgymnast föreslog några övningar på prov, men utan framgång. En annan rev sig i huvudet och medgav att hon inte visste.
Dock hade hon numret till en kollega som sades vara bra på axlar. Det blev vändpunkten. Diagnos ska egentligen en läkare ställa, men med sin långa erfarenhet vågade denna kvinna säga var felet satt. Med övertygelse. Och hon trodde, nej visste att axelhelvetet gick att få ordning på.
Från den stunden gick det att sätta upp mål, träna och se framåt. De mördande tråkiga övningarna med gummiband fick mening.
Samma sak har många sjuka erfarit. Den som famlar och prövar behandlingar på måfå förlorar motivationen. När det väl finns en beprövad väg att hålla sig till är det så mycket lättare.
Professorerna i regeringens rehabiliteringsråd försöker bana sådana vägar. De vill skapa struktur och metodik på ett område där insatserna i dag varierar starkt beroende på var du bor.
Lyckas de, så hushåller vi antagligen bättre med knappa vårdresurser. Men också med det väldiga kapital som de sjukas hopp och vilja utgör.
Helt bra blev inte axeln, men bra nog. Sportandet gick att återuppta, det dystra läkarutlåtandet att glömma.
