Turisten på ”Yarden”

Efter att jag läst Kristian Lundbergs Yarden, och hört hyllningarna hagla över honom, började tankarna rulla runt som gympaskor i en torktumlare. Vad är det han säger egentligen? Vad är det han beskriver?

Jag hörde honom själv prata på ett pubmöte om bemanningsföretag i Malmö för några månader sedan. Mina tankar gick på spinnprogrammet även efter det mötet, som jag hoppades skulle bringa klarhet i mina funderingar.

Yarden är en ypperlig beskrivning av hårda och karga arbetsförhållanden, med en känsla av ett ständigt aktivt vakande öga fixerat på arbetarna. De iskalla beskrivningarna, av ett samhälle vi borde lämnat bakom oss redan på Moa Martinssons tid, lägger sig som en kall klump i magen.

Samtidigt känner jag att den missar målet. Frågan är om han ens en gång siktar innan han skjuter av sina ordsalvor.

Det är fel att vi har bemanningsföretag, så långt följer jag med i resonemanget, men sen då? Kristians avgrundsvrål över att ha bli behandlad som ett kreatur på Yarden riktar sig prompt mot hur dåligt det är att vara anställd i ett bemanningsföretag. Även jag avskyr bemanningsföretag, men är det verkligen bemanningsföretagets fel att Kristian och hans arbetskamrater har det som de har det på Yarden?

Enligt mig så är bemanningsföretaget bara en bevakande instans. Det är en cancersvulst som vuxit ut på ett redan sjukt system.

Problemet ligger i möjligheten att dribbla med anställningstider och anställningsformer. Bemanningsföretagen har gjort affärsidé av att hålla koll på anställningsformerna, så att de inte löper för länge under en och samma femårsperiod. Problemet är alltså djupare än själva bemanningsföretagen. Vilken McDonaldsrestaurang eller Ica-butik som helst har i lagens mening full rätt att hålla sig med daglönare. Arbetsmarknadens haveri är ett faktum med eller utan arbetskraftsuthyrning.

Det andra skottet som går mållöst förbi mig när jag låter mina ögon mättas av textmassorna i boken, är att fackföreningen får en liten skurkstämpel.

Skurkstämpeln förstärks när jag hör honom berätta om en incident utanför bokens pärmar. Han berättar om hur han och arbetskamraterna gick till huvudskyddsombudet på Yarden för hjälp. Ta i beaktande att ingen anställd i bemanningsföretaget är fackligt ansluten, och de går således inte till sitt eget huvudskyddsombud.  Personen med det fackliga uppdraget är alltså anställd på företaget som Lundberg och hans arbetskamrater är uthyrda till.

Vad får en facklig förtroendeman på klubbnivå egentligen göra? Har en facklig förtroendeman något att säga till om när det kommer till anställda på en inhyrd firma? Nej, inte så länge det inte rör sig om akut fara för liv och hälsa. Men då är det inte i egenskap av huvudskyddsombud man ingriper, utan i egenskap av människa.

Problemet var att de arbetade i ett väldigt trångt utrymme, som gjorde att de var tvungna att gå hopfällda som fällknivar under hela sina arbetspass. När huvudskyddsombudet kommer dit sätter han ett skyddsombudsstopp på arbetet. Det är den kraftigaste åtgärden ett skyddsombud kan göra. Arbetet är satt i blockad. Vad mer kan ett skyddsombud göra egentligen? Ingenting.
Men för de inhyrda resulterar det här i katastrof.

De är inte fast anställda, och således behöver de ett telefonsamtal om dagen för att jobba ihop brödfödan. Den här historien resulterar i att de inte får några telefonsamtal.

Men vems fel är det?

Det är såklart arbetsgivarna som ska stå vid skampålen för det här. Men resonemanget är att facket borde gjort någonting mer. Som om facket var en myndighet, vars skyldighet det är att rätta till problem för medborgare som hamnat i trassel med en arbetsgivare. De har knappast befogenhet att tvinga en extern firma att anställa eller säga upp vare sig den ena eller den andra personen.

På pubmötet berättar Lundberg, med förvåning i rösten, om hur de vid ett annat tillfälle blir beordrade att utföra en och samma arbetsuppgift flera dagar i streck. Han ser det som en straffkommendering att dag ut och dag in tvätta bilar på den gigantiska Yarden.

Det är givetvis väldigt enformigt att tvätta bilar varje dag. Men till detta måste ändå tilläggas att busschauffören kör väl bussen varje dag? Förmodligen kör han den samma rutt varje dag. Det samma gäller många yrkesgrupper.

I fabriken där jag tills i somras arbetade i nio år, hade jag själv en och samma arbetsuppgift de sista sju åren. Jag fyllde på råvaror ur 25kilossäckar i silos, varje natt.

Det är inte en straffkommendering, det är en placering och en arbetsbeskrivning.

Arbete för arbetarklassen är monotont.

En snickare på ett stort bygge berättade en gång för mig att han hade spikat upp dörrfoder varje dag, varje timme i över en månad. Sedan kom en annan snickare som skruvade in gångjärnen i dörrkarmen. Efter honom kom en tredje snickare och gjorde nästa steg i att få upp dörrarna på plats. Så är det att vara arbetare i dagens effektiviseringsstinna samhälle. Det är monotont.

Det hela blir än mer absurt när man tar del av Lundbergs eget resonemang om arbete. Han börjar sin tankebana med att slå fast att ”Vi är alla horor”.
Han beskriver sedan hur man måste hitta en balans mellan den existentiella friheten och vad man kammar hem i likvida medel den 25:e.

”Jag får alltså en större frihet på Yarden för sexhundra kronor om dagen än vad jag uppnår genom att skriva en spalt i Expressen och tjäna 1500 kronor.”

Skildringen av Yarden, som en arbetsplats där arbetarna är på gränsen till livegna, förminskas här med ett penndrag. De allra flesta som är bofasta på botten skulle förmodligen byta till sig Kristians förmåga att livnära sig på sin penna. Det är en sak att besöka en plats och ett samhällsskikt, en helt annan att dela arbetets börda och arbetarklassens plågor rakt av.

I boken drömmer sig Kristian i vissa avsnitt bort till en svunnen tid då hamnen frodades av fackligt engagemang, och där det fanns arbetsplatsbibliotek och solidaritet. Nu känner han inte igen hamnen som den en gång var.

Vi är fler som önskar att samhället och arbetsmarknaden vore annorlunda. Arbetsmarknaden har förändrats avsevärt sedan Kristian sist var en arbetare. Solidariteten och det fackliga engagemanget är noggrant borttvättat av en massiv högervåg. Alla ska bli börsklippare på sina egna pensionspengar.

Så var det inte sist Kristian besökte hamnen. Jag förstår honom, om han känner sig vilsen. Lika vilsen som vilken turist som helst som inte besökt Phuket på tio år och återvänder idag.

Marcus Larsson