The Pirate Bay-rättegången handlar både om äganderätt och om makten över informationsspridningen.

Gossarna som dömts utnyttjade teknikens möjligheter att sprida digitala filer och gjorde sig en rejäl hacka på kringinkomster typ reklam. De hade lika gärna kunnat få en blomkvast som ”årets entreprenörer” om de inte hamnat i underhållningsbranschens blickfång och utnämnts till skräckexempel.

Folkbildningen ska inte bara förfasa sig utan även dra lärdom av dem.

Hur skapa platser på internet där det går att hitta viktiga grejer, inte bara det lättsålda skräp som tränger sig på oss? Och hur göra de platserna till ställen där upphovsmännen kan få rimligt betalt?

Det är lätt att hylla upphovsrätt som abstrakt ideal – men för att diskussionen inte bara ska handla om rätten att tjäna pengar på vad andra åstadkommit behövs det institutioner och organisationer, anpassade till de aktuella villkoren för informationsspridning.

Utan ett fackligt perspektiv blir upphovsrätt bara en form av utsugning, i många fall på lingonplockarnivå.

Fortfarande har vi chansen att återknyta till folkrörelsernas bildningstradition och börja sprida texter och ljudfiler i alla möjliga format till överkomligt pris, och på ett sätt som märks och ger intryck. Och se till att de som gjort jobbet får betalt för det som sprids. Författare, tänkare, artister.

The Workers’ Bay.