Cecilia Frode

Hon tog bort stenen från himlen och satte dit en stjärt i stället. För skådespelerskan Cecilia Frode är det inte så konstigt som det låter. Hon passerar mer än gärna gränser för att se vad som händer.

När LO-Tidningen möter Cecilia Frode i entrén på tv-huset i Stockholm är schemat tajt.

Hon har varit uppe sedan sex på morgonen. Efter den direktsända tv-intervjun väntar ett besök i det egna kostymförrådet. Där ska hon hämta en peruk och en klänning som eventuellt ska vara med i En stjärt på himlen, som skulle ha nypremiär på Södra teatern i Stockholm några dagar senare. Hon har kommit på att hon kanske vill ändra ett av numren.

– Det kommer alltid en period när jag är självkritisk och tycker att hela föreställningen är helt meningslös och jättedålig. Då måste jag prova nya idéer och se om det ger något mer eller om det bara handlar om mig och mitt just då dåliga självförtroende, säger hon.

Tvivlen kommer trots att hon genomfört en Sverigeturné med stående ovationer och att recensionerna varit genomgående bra. Hon är alltid nervös innan ridån går upp.

– Allt hänger på mig och publiken är aldrig det samma, men det är också det som skapar nerven, säger Cecilia Frode.

Titeln En stjärt på himlen kom hon på när hon såg en tavla av konstnären René Magritte som föreställde en sten på en himmel.

– Den var så beskrivande för det är ju verkligen en omöjlighet. Just den där befriande känslan i den där omöjligheten gillar jag som bara den, säger Cecilia Frode.

Sedan tänkte hon att det kunde vara ganska läckert med en stjärt på himlen i stället för en sten.

Cecilia Frode har mejslat fram sin karaktär efter att ha samlat på intryck under flera år. När hon känner att det finns någonting inom henne som puttrar sätter hon sig ner och skriver tills hon vet vad det är.

– Det blir ju enormt långa texter. Sedan får jag sitta och redigera.

Den här gången handlar föreställningen om vårt behov av att vara duktiga inför omgivningen. Cecilia Frode tycker att duktigheten delvis handlar om en fåfänga. Man vill så gärna bli omtyckt i stället för att känna efter och ställa sig frågor som ”vill jag det här?” eller ”mår jag bra av det här?”.

– Det säger jag också i föreställningen: att man springer omkring i en ovisshet. Ingenting och ingen är vad det eller den synes vara. För alla vill ge ett respektabelt intryck och vara duktiga och korrekta. Men om du skulle vara den du egentligen är, om du nu vet vem det är, så kanske du inte skulle vara så sympatisk. Men du är ingen ond människa för det.

På scenen lyfter Cecilia Frode fram de osympatiska dragen som vi inte gärna vill se att vi har.

– Den här karaktären har jag fyllt med många av våra osympatiska drag. Hon är ett koncentrat av sidor som gör oss ensamma och hon blir därför ganska komisk. Det är en dråplig föreställning som många kan känna igen sig i.

Lyckas hon då själv leva som hon lär? Själv tycker hon det.

– Jag försöker vara noga med att lyssna på min inre röst i alla sammanhang och vara trogen mig själv och min egen lust. Det är svårt, men ibland går det riktigt bra.

Hon föredrar att driva eget produktionsbolag framför en fast anställning.

– Jag tar inga längre kontrakt på teatrar. Jag tycker inte det är roligt att göra produktion efter produktion – och sedan har man premiär och då börjar man repa en annan pjäs på dagtid. Nu brinner det i arslet hela tiden och det tycker jag om, säger hon.

Helst varvar hon film, teater och enmansföreställningar. Cv:n spänner över allt från teaterföreställningar som egenproducerade Ängelen till rollen som Wilma tv-serien Mäklarna. 2003 fick hon en guldbagge för bästa kvinnliga biroll i filmen Klassfesten.

– Det är alltid roligt att få en liten uppmuntrande medalj, säger Cecilia Frode.

Vad som blir nästa projekt får tiden utvisa.

– Jag njuter verkligen av att vara mamma. Jag vill jobba, men samtidigt så lite så möjligt så att jag kan vara hemma och baka bullar, säger hon.