Under det förra seklets början revolutionerade maskinerna det mänskliga arbetet.

Egentligen hade det då räckt att arbetarna kom till fabrikerna tre dagar i veckan, åtminstone om man ser till dåtidens statistik.

På 1920-talet kunde till exempel 14 procent av USA:s skofabriker producera en årsförbrukning av skor för hela landet. Men vad med övriga 86 procent?

New York Times kallade detta för ”behovsmättnad” – vilket var dåliga nyheter för en växande industri. Chefen på General Motors Research, Charles Kettering, skrev därför 1929 en rapport om hur man skulle kunna förmå konsumenten att förbli otillfredställd.

Ketterings insikt var klockren: produktion förutsätter givetvis konsumtion, och därför måste också nya behov skapas. Så fortsatte Charlie Chaplins luffare, i ”Moderna tider” (1936) en symbol för arbetsbiet, att vara en kugge i maskineriet.

Arvet från Kettering märks än i dag genom ett ständigt närvarande sug efter nya prylar. Modet är ett exempel. Då modet förändras måste man uppdatera garderoben varje säsong om man vill hänga med.

I valet mellan att jobba mindre och att konsumera mera har alltså lönsammast fått välja väg. Samtidigt har bilfabrikernas löpande band, och konsumismens karusell, tagit plats i ännu fler sfärer.

I boken Time: Big Ideas, Small Books (Picador) satte journalisten Eva Hoffman fingret på detta samtidens dilemma: hur hastigheten har blivit sitt eget självuppfyllande värde.

Hoffman emigrerade med sin familj från Krakow till Vancouver när hon var barn, och hon minns ett Östeuropa där tiden var frusen. Ingen hade bråttom någonstans, inte heller hade de någonstans att gå.

Västs kapitalistiska budskap har däremot varit att tid alltid också är pengar. Den amerikanska drömmen lovar trots allt success för den som investerar all sin tid. Och förlorarna har då bara sig själva att skylla.

Än i dag har Hoffmans mor svårt att förstå hennes amerikanska ambitioner, och framför allt: varför hon har så bråttom. Detta känns igen, även i Sverige: de curlade barnens fullklottrade kalendrar, 80-talisternas duktighetskomplex, en hel generations dalande förmåga att fokusera.

Det populära begreppet ”livspusslet”, symptomatiskt för 00-talet, ger en bild av vår tid som upphackad i småbitar, och hela livet måste då levas under några få semesterveckor i juli.

Samtidigt finns det en motståndsrörelse: downshifting. Förespråkarna talar om att arbeta mindre och leva enklare, om att på så vis hinna med livet. Studier från det nu nedlagda Arbetslivsinstitutet visar också att de som arbetar sex timmar om dagen mår bättre både fysiskt och psykiskt.

Konsumtionen har ändå tredubblats under de senaste 50 åren, men det finns inga motsvarande siffror på att vi har blivit lyckligare.

Tillfreds var däremot de anställda på Kellogg’s, vars ledning införde en arbetsdag om sex timmar redan på 1930-talet. Detta trots elitens misstankar om att fritid skulle radikalisera arbetarna, skriver Benjamin Hunnicutt i Kellogg’s Six-Hour Day (Temple University Press).

På Kellogg’s gick de anställda ned i lön, men kompenserades med en något högre timlön. När arbetarna sedan fick rösta om sin arbetstid efter andra världskriget valde en överväldigande majoritet också att behålla trettiotimmarsveckan.

För som historikern Arnold Toynbee en gång sa, ”vi kan antingen dela på arbetet, eller ta hand om dem som inte arbetar.” Reformen levde kvar länge på Kellogg’s, och avskaffades inte fullt ut förrän under yuppisarnas 1980-tal.

En annan industrimagnat, Ford, tog en annan väg. Ford hade nämligen insett att producenten också var konsument, och han gav därför arbetarna en kraftig löneökning i stället.

Dessutom började bilföretagen, med General Motors i spetsen, producera många olika bilmodeller som varierade till utseendet. På så vis gav företagen bilden av att arbetaren, i takt med högre lön, skulle kunna ”byta upp sig” och på så vis uppleva det som att dennes liv blev bättre.

Än i dag är en snygg bil en symbol för något större. Eller varför inte en smartare mobil, eller en plattare TV?

Det vi växlar in är våra timmar, men allt vi får tillbaka är livspusslet och prylarna som inte passar. Varför kan då inte tid betyda mer än pengar?

Ellen Albertsdóttir