En väl fungerande arbetslöshetsförsäkring gynnar främst medlemmar men också arbetsmarknaden i stort. Två viktiga krav måste uppfyllas:

1. Ett arbetskrav som innebär att ingen kan uppbära arbetslöshetsersättning om arbete eller utbildning kan erhållas

2. Ett lokalt engagemang hos de fackliga organisationerna som både skall administrera försäkringen och tillvarata medlemmarnas intresse.

Med arbetskravet menar jag att när lämpligt arbete eller utbildning kan erbjudas skall den enskilde inte kunna välja arbetslöshetsersättning. Inte heller under avstängningstid skall den arbetslöse kunna välja bort lämpligt arbete eller utbildning. Jag anser också att den arbetslöse som väljer bort arbete eller en utbildning två gånger under en 12- månadersperiod inte skall få ersättning förrän ett visst mått av arbete utförts. Inte heller skall ersättning utgå till medlem som frivilligt gått med på ett avsteg från turordningen. Detta skall gälla oavsett om arbetsgivaren och den fackliga organisationen är överens.

Om vi skall få respekt för ett arbetskrav så måste sanktionerna mot den som säger nej till lämpligt arbete vara starka. Med lämpligt arbete jämställer jag utbildning. Däremot tror jag inte att beslut avstängning eller annan sanktion mot den arbetslöse skall tas av A-kassan. Det beslutet bör ske av annan nämnd eller myndighet.

Med lokalt engagemang så menar jag att de lokala fackliga organisationerna åter måste engagera sig för de arbetslösa medlemmarna. Det innebär att jag måste stjäla ett uttryck från centern om en decentralisering (jag vet inte om det finns kvar inom centern)av A-kassornas arbete. Personligen tycker jag att vi lyckades relativt bra med detta under min tid som fackligt aktiv inom Byggnads. Men för en fungerande dacentralisering krävs också ett väl fungerande lokalt samarbete mellan fack och förmedling. Ett samarbete som måste vara inskrivit i lagen om arbetslöshets försäkring. Utan det lokala samarbetet finns det egentligen inga hållbara skäl att A-kassan skall vara kvar hos de fackliga organisationerna. Glöm det där om en stor A-kassa i LO-regi!

Min åsikt är att arbetsförmedlingen skall vara kommunens ansvar. Alltså en eller flera arbetsförmedlingar i varje kommun. Med en kommunalt utsedd nämnd och förvaltning som har ansvaret för att arbetsförmedlingen fungerar inom den egna kommunen. I denna nämnden bör ingå politiska företrädare, arbetsgivarrepresentanter och fackliga företrädare. En sådan nämnd skulle även kunna ta ett första beslut om eventuell avstängning från ersättning när någon säger nej till lämpligt arbete, utbildning eller annan åtgärd. Givetvis måste en sådan nämnd ha en budget både för förmedlingsarbetet
och för arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Budgetprövning varje år som för övriga politiskt tillsatta kommunala nämnder.

Inträde, arbetsvillkor och ersättningstidens längd.

Jag anser att alla som börjar ett arbete alltid skall ha rätt till inträde från första arbetsdagen i en frivillig arbetslöshetsförsäkring. Det skall inte finna något minsta krav på arbete för att bli medlem. Tvärtom måste denna prövning vara mycket generös.

Sen handlar det om arbetsvillkor, alltså rätten till ersättning när arbetslösheten inträder. För det första bör vi inte ha någon form av medlemssvillkor. Kanske är tiden mogen att pröva om olika långa arbetsvillkor kan ge olika långa ersättningsperioder?

Exempel:
3 månaders arbete= 25 ersättningsdagar
6 månaders arbete= 50 ersättningsdagar
12 månaders arbete= 100 ersättningsdagar

Jag sympatiserar med tankarna om längre karenstid. Enligt min åsikt så är det är inte i början av en arbetslöshet som ersättningen behövs. Jag skulle kunna tänka mig 5 arbetsdagar som karens. För att den skall gälla måste också den arbetslöse visa att hon eller han aktivt sökt arbete under karensdagarna. Kanske kan vi pröva samma regel som i sjukförsäkringen; att arbetsgivaren svarar för ersättningen under de två första veckorna som i så fall räknas som fullgjord karens?

Då arbetslöshet, om än med ersättning, är mycket destruktiv så bör ersättningsperioderna vara mycket kortare än de är idag. Jag anser att ingen bör få gå arbetslös och uppbära ersättning i mer än 100 dagar( för den som är under 25 år borde perioden kanske bara vara 50 dagar?). Därefter skall utbildning eller beredskapsarbete ges till den som inte lyckas komma ut på den öppna arbetsmarknaden. Vid sådant arbete eller utbildning skall inte arbetslöshetsersättning utgå utan avtalsenlig lön eller gällande utbildningsbidrag. Det måste ytterst vara den kommunala nämndens ansvar att ta fram utbildning eller beredskapsarbete om förmedlingen inte lyckats med att placera den enskilde på de öppna arbetsmarknaden.

När det gäller ersättningsnivån så anser jag att den bör vara 80 procent av den senaste lönen. Även här bör vi kunna ha en generös attityd och ta den senaste lönen som intäkt för ersättningsnivån om den inte uppenbart är lägre än vad den
arbetslöse vanligtvis har haft i lön. Det finns ju företagare som driver sina företag tills de inte kan ta ut någon lön.

Finansiering.

Om vi fortfarande vill ha en frivillig arbetslöshetsförsäkring som bygger på medlemskap så måste vi naturligtvis ha medlemsavgifter. Hur höga? Är medlemsavgiften i en bra arbetslöshetsförsäkring lika viktig som försäkringen för en mellan-klassbil? Eller som för en villa-och hemförsäkring?

Jag tror personligen att 200-300 kronor i månaden inte är för högt om vi ser till vad andra försäkringar som en familj behöver kostar idag. Av denna medlemsavgift borde medlemmen betala för administrationen direkt till sin A-kassa. Resten av medlemsavgiften borde gå att ta in via den enskildes skattsedel (det gick ju med sjukförsäkringen en gång för länge sedan?).

I övrigt bör försäkringen finansieras med en arbetsmarknadsavgift som idag.

Kostnaden för att vara medlem i en A-kassa bör vara lika för alla medlemmar i olika arbetslöshetskassor, med ett undantag. Varje A-kassa bör få organisera sin administration och självfallet också få fastställa vilken medlemsavgift som behövs för att administrera denna.

Jag vet inte om det är politiskt möjligt men ingen borde få vara med i den fackliga organisationens A-kassa om hon eller han inte samtidigt var medlem i förbundet. Det innebär samtidigt att medlemskap i respektive förbund alltid innebär skyldighet att tillhöra A-kassan. Den som enbart vill vara med i en arbetslöshetskassa bör hänvisas till Alfa-kassan.

Avslutning.

Jag tror inte vi skall snegla alltför mycket på vad den borgerliga majoriteten gjort eller kommer att göra med arbetslöshetsförsäkringen. Vi bör istället inrikta oss på vilken trygghet inför arbetslöshet vi som fackliga företrädare vill skall finnas med inför valet 2014. Och i god tid förankra förslaget till denna trygghet hos våra medlemmar.

Kom ihåg att den arbetslöshetsförsäkring vi har idag i huvudsak bygger på vad Ingemund Bengtsson och Torbjörn Fälldin satt och diskuterade i KSA-utredningen för snart 50 år sedan.

Finns det överhuvudtaget några fackligt aktiva idag som minns KSA-utredningen som lades fram i början av 70-talet under förra seklet ? Den utredning som Metalls dåvarande kassaföreståndare och ordförande i Arbetslöhetskassornas Samorganisation (SO) Karl-Axel Bäck sedan genom sitt stora engagemang omsatte till en då väl fungerande arbetslöshetsförsäkring 1974. En försäkring, som sönderhackad av departements-PM och riksdagsbeslut, inte längre ger de som drabbas av arbetslöshet ett fullgott skydd.

Är det inte dags att börja diskutera? Hur vill vi inom fackföreningsrörelsen att en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring skall se ut? Är vi beredda att på nytt ge de lokala fackliga organisationerna inflytande över A-kassornas arbete? Är det viktigt att göra den arbetslösa tiden så kort som möjligt?

Alf-Gunnar Svahn
Tidiare ordf i Arbetslöshetskassornas samorganisation