Fräscht sextital

En del återutgivningar är bara så rätt att man blir förbluffad.

Bengt Nerman skrev tre diktsamlingar på sextitalet. De var ett led i hans självvalda utbildning till en av våra mest innerliga och krävande demokratidebattörer.

En intellektuell resa som också handlade om en känslomässig uppgörelse med förljugenheten i barndomshemmet. Pappan, agitatorn och poeten Ture Nerman, predikade utåt revolutionära ideal, men levde egentligen i en stel värld av borgerliga konventioner.
Att dikterna idag känns så fräscha beror på att tiden hunnit ikapp dem, så att deras form blir tydlig. Nerman söker sig till språkets och tillvarons gränser för att återfinna en livskänsla. Han anropar de döda och ordet Döden för att själv lära sig att leva, och för att vittna för oss andra om att denna räddning finns.

Resultatet är språkskulpturer av sällsynt skönhet och hållbarhet. De motsägelser som bygger upp våra liv framstår lika tydligt som fossiler.

Och ovanpå det ett alldeles levande tonfall, ja en tystnad att vandra omkring i till exempel när alla käcka självhjälps- och framgångsböcker vissnat.

Jag sörjer alla de döda år
som bor i mitt hjärta.
Jag sörjer hopplösheten och
drömmarna, allt det som aldrig
var, allt det som stannade.
Jag sörjer det förlorade som
aldrig gick förlorat.