En väl fungerande arbetslöshetsförsäkring gynnar främst medlemmar men också arbetsmarknaden i stort. Två viktiga krav måste uppfyllas:

• Ett arbetskrav som innebär att ingen kan uppbära arbetslöshetsersättning om arbete eller utbildning kan erhållas.

• Ett lokalt engagemang hos de fackliga organisationerna som både skall administrera försäkringen och tillvarata medlemmarnas intresse.

Med arbetskravet menar jag att när lämpligt arbete eller utbildning kan erbjudas ska den enskilde inte kunna välja arbetslöshetsersättning. Inte heller under avstängningstid ska den arbetslöse kunna välja bort lämpligt arbete eller utbildning. Arbetslös som väljer bort arbete eller en utbildning två gånger under en 12-månadersperiod ska inte få ersättning förrän ett visst mått arbete utförts. Inte heller ska ersättning utgå till medlem som frivilligt gått med på ett avsteg från turordningen. Detta  skagälla oavsett om arbetsgivaren och den fackliga organisationen är överens.

Om vi ska få respekt för ett arbetskrav så måste sanktionerna mot den som säger nej till lämpligt arbete vara starka.

Med lokalt engagemang menar jag att de lokala fackliga organisationerna åter måste engagera sig för de arbetslösa medlemmarna.

Men för en fungerande decentralisering krävs också ett väl  fungerande lokalt samarbete mellan fack och förmedling. Ett samarbete som måste vara inskrivit i lagen om arbetslöshets försäkring. Utan det lokala samarbetet finns det egentligen inga hållbara skäl att a-kassan ska vara kvar hos de fackliga organisationerna. Glöm det där om en stor a-kassa i LO-regi!

Min åsikt är att arbetsförmedlingen ska vara kommunens ansvar. Alltså en eller flera arbetsförmedlingar i varje kommun. Med en kommunalt utsedd nämnd och förvaltning som har ansvaret för att arbetsförmedlingen fungerar inom den egna kommunen.

I denna nämnd bör ingå politiska företrädare, arbetsgivarrepresentanter och fackliga företrädare. En sådan nämnd skulle även kunna ta ett första beslut om eventuell avstängning från ersättning när någon säger nej till lämpligt arbete, utbildning eller annan åtgärd.

Givetvis måste en sådan nämnd ha en budget både för förmedlingsarbetet och för arbetsmarknadspolitiska åtgärder, och med budgetprövning varje år.

Jag anser att alla som börjar ett arbete ska ha rätt till inträde från första arbetsdagen i en frivillig arbetslöshetsförsäkring. Det ska inte finna något minsta krav på arbete för att bli medlem.

Sen handlar det om arbetsvillkor, alltså rätten till ersättning när arbetslösheten inträder. För  det första bör vi inte ha någon form av medlemssvillkor.

Kanske är tiden mogen att pröva om olika långa arbetsvillkor kan ge olika långa ersättningsperioder?

Enligt min åsikt så är det är inte i början av en arbetslöshet som ersättningen behövs. Jag skulle kunna tänka mig 5 arbetsdagar som karens. För att den ska gälla måste också den arbetslöse visa att hon eller han aktivt sökt arbete under karensdagarna.

Då arbetslöshet, om än med sättning, är mycket destruktiv så bör ersättningsperioderna vara mycket kortare än de är i dag.

Jag anser att ingen bör få gå arbetslös och uppbära ersättning i mer än 100 dagar (för den som är under 25 år borde perioden kanske bara vara 50 dagar?). Därefter ska utbildning eller beredskapsarbete ges till den som inte lyckas komma ut på den öppna arbetsmarknaden.

Alf Gunnar Svahn
Tidigare ordf i Arbetslöshetskassornas samorganisation