Quando sono solo
Sogno all’orizzonte
E mancan le parole

Hack i skivan, omstart.

De inledande fraserna från smörpopoperaduetten Time to say goodbye med Andrea Bocelli och Sarah Brightman var signalen för pausgympan.

Det var på den tiden folk betalade sina räkningar genom att fylla i en betalningsorder och skicka in till Posten. Och vi i extrastyrkan kallades in i månadsskiftena när svenska folkets räkningar strömmade in till terminalen i Tomteboda.

För oss timvikarier signalerade tonerna främst en tacksam paus. Vi fnittrade åt låten, alltid den samma, och åt att plocka fiktiva äpplen.

Jobbet bestod av två moment: Att sprätta upp kuvert med räkningar och kontrollera att antalet stämde. Och registrera OCR-nummer vid en dator som läst in alla dessa räkningar.

När quando sono solo sogno all’orizzonte e mancan le parole tonade upp dag fem orkade vi inte fnittra längre. Efter kanske fyra tio- eller tolvtimmarspass kändes äppelplockandet i det milsvida kontorslandskapet och en taskig cd-spelare som ett lyxspa. Det var dessutom en trevligare paus än att låsa in sig på toa och sova några minuter.

För dem som hade sorterat och registrerat i 30 år betydde Time to say goodbye antagligen mer. Kanske hade gympan ingen som helst fysisk påverkan. Olika sorters stöd för handleder och nacke var mer regel än undantag på Tomteboda. Men att bara få resa och sträcka ut kroppen efter timmar på en kontorsstol med exakt samma sprättakuvert- och räknaräkningaruppdrag ingav till slut en frihetskänsla à la Sylvester Stallone som springer upp för trapporna till Philadelphias konstmuseum i Rockyfilmerna.

Ett anställningskontrakt är ett märkligt papper. I bästa fall tar arbetsgivaren hand om mig utifrån vad den är skyldig att göra, kanske med extra investeringar som friskvårdsbidrag och/eller friskvårdstimme. Men vi talar sällan om att vi som arbetstagare betalar våra kroppar. Även efter det att kontraktet löpt ut. Det första som försvinner när ekonomin krisar är ”tjafs” som friskvård och förebyggande arbete.

På Posten försvann en Inga-Britt, Shiva, Britt-Inger, Sylvia, för mycket i taxin (en avskedsförmån de fast anställda hade – att få åka taxi hem sista dagen på jobbet) i förtid med värkande leder.

4 minuter och 22 sekunders pausgympa skulle snarare få mig att le än småfnittra i dag.