När TT i tisdags presenterade den nya regeringen skrev nyhetsbyrån att fyra statsråd fått kicken och att sju nya har kommit till. Sammantaget betyder det att antalet regeringsledamöter ökar från 22 till 24, skrev TT.

Var och en som funderar lite över sifferuppgifterna ser att matematiken inte stämmer. Om vi får ett nettotillskott av tre nya ministrar borde antalet ledamöter i regeringen också öka med tre personer.

Men TT hade inte helt fel. Skribenten hade bara i hastigheten glömt bort att tidigare arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin avgick redan i somras och hans post sedan dess varit vakant.

För både regeringen och TT verkar Sven Otto Littorin numera vara en icke-person. Har han överhuvudtaget existerat?

Det är inte så underligt att Reinfeldt vill sudda bort minnet av Littorin. Dennes främsta insats som minister var att driva ut en halv miljon från a-kassan och att slå sönder en någorlunda välfungerande arbetslöshetsförsäkring.

På sådant blir man inte populär, och när han nu gjort vad statsministern och finansministern gett honom i uppdrag att göra, kan han enligt höga vederbörande lika gärna försvinna i evig glömska.

Ett öde som även önskas före detta socialförsäkringsministern Christina Husmark Pehrsson, för vilken falluckan öppnades när hon nu var förbrukad, dvs gjort vad husse ville få gjort.

Politikens värld är grym.

Men låt oss ändå påminna om att varken Littorin eller Husmark Pehrsson fick foten därför att de misslyckats, utan därför att de till punkt och pricka gjort det som de var tillsatta för att göra och därmed blivit obehövliga.

Statsministern talade pompöst i sin regeringsförklaring om att han ville att Sverige skulle vara ett bra land för alla att leva i.

Med klädsam självkritik tillade han att alla stora reformer (som försämringar numera heter med moderat nyspråk) har sina skönhetsfel som dock mest beror på att byråkratiska tjänstemän missförstått avsikten. Regeringen begår inga fel, utan det är underhuggarna som ska lastas.

I sin politiska retorik använder sig moderaterna av en tankefigur som är förbryllande lik Sverigedemokraternas. Det handlar om att ställa grupp mot grupp. För moderaterna handlar det om ”vi som arbetar” och ”de som lever på bidrag”. För Sverigedemokraterna är det nybrutala budskapet ”svenskar” mot ”invandrare”.

Att påpeka detta är måhända ofint, men parallelliten i det retoriska greppet är uppenbar. Och hur det kan komma sig tål faktiskt att fundera över.