Moderaternas nyckelbegrepp i årets valrörelse var två: dels ”det enda arbetarpartiet”, dels ”samhällsansvar”. Det är, trots att ingen låtsas om det, skandal att det gick hem. Varje socialdemokratisk valanalys borde börja i att försöka förstå hur detta kunde ske.
För det första: vad betyder det att vara ett arbetar(e)parti i dag? I den egentliga betydelsen av arbetareparti ligger uppdraget att vara ett parti för människan, men där utgångspunkten finns i den existentiellt viktiga positionen som arbetstagare.

Arbetstagare är den som arbetar för att få livet att gå ihop (vilket gäller de allra flesta) och där arbetet (eller försöken att få arbete) i stor utsträckning bestämmer människans övriga levnadsomständigheter (vilket också gäller de allra flesta). Det handlar alltså om att se människan som människa, även i, och genom, de viktiga delar av livet som bestäms av hennes plats på arbetsmarknaden.

Detta har varit självklart för arbetarrörelsen. Kampen för goda arbeten, full sysselsättning, rättvisa löner, trygghet på jobbet, rätt till sjukersättning, utbildning och bostad följde av att människan lade ned så mycket av sig själv i sitt arbete att hon faktiskt kunde förvänta sig att få stöd både i och omkring arbetet. Men då det inte låg i kapitalets intresse att se människan som människa utan enbart som så kortsiktigt billig arbetskraft som möjligt, skulle samhället i stället göra det.

Det var därför också ett samhällsansvar att hjälpa de människor som inte hade något arbete – den marknadsekonomi som värderar arbetet så högt tenderar att behandla de mindre lyckligt lottade rätt illa. Att vara ett arbetareparti betyder alltså att se hela människan hela tiden, och hjälpa henne att få vara människa både på och utanför arbetsmarknaden.

Moderaternas försök att framställa sig som det nya (eller enda) arbetarpartiet är naturligtvis djupt ohederligt, men när de säger att det är ett parti ”för dem som arbetar”, inte för det goda arbetet, för full sysselsättning, för rätten till arbete eller något ditåt, utan just ”för dem som arbetar”, så är de rakt igenom ärliga.

Socialdemokraterna misslyckades i valet med att förklara hur ett samhällsprojekt för ”dem som arbetar” i grunden skiljer sig från ett samhällsprojekt för ”full sysselsättning” eller ”det goda samhället” (folkhemmet).

Moderaterna fick det att låta som om de trodde på människor, medan de i själva verket bara tror på somliga av dem, och dessutom bara i en mycket avgränsad roll.

För det andra: även om socialdemokrater och moderater visserligen ofta har förenats i en ambition om ”ordning och reda” på arbetsmarknaden och i samhället i stort, betonar högern disciplin där vänstern värnar tilliten.

Moderaternas självbild som nytt ”samhällsbärande parti” som ser till ”hela samhället” bygger på övertygelsen om att politikernas ansvar främst ligger i att disciplinera dem som inte arbetar (genom lägre löner och försäkringar, och genom att prata om drivkrafter i stället för behov i välfärden o s v), och i övrigt lämna de disciplinerade skattebetalarna åt sig själva. Självkontroll och ansträngning ska ”löna sig” – bidrar man med mindre får man också mindre tillbaka.

Högerns företrädare vänder sig till den i egna ögon högst omnipotente skattebetalaren och säger: ”du är vuxen, jag är vuxen, varför skulle mitt omdöme vara giltigare än ditt?”, alternativt ”du är vuxen, jag är vuxen, det finns de som inte är vuxna, dem ska jag ta hand om åt dig”.

Så kan Moderaterna vara ett samhällsbärande parti endast i en krympande välfärdsstat – skulle de plötsligt vilja satsa mer pengar på goda jobb åt alla eller bättre livskvalitet även åt dem som inte hittar jobb, vore den moderata arbetslinjen bruten. Detta är ”de raka puckarnas politik” för ett samhälle där sårbarheten hos människan tänks bort.

Det är svårare att vara socialdemokrat, just därför att det sociala välfärdssamhället betonar tillit framför disciplin. Tillit till andra människor, även när de befinner sig i en annan situation än man själv, tillit till system, byråkrati, folkrörelser, tillit till dem som ”tar hand om våra skattepengar”, tillit till de framröstade företrädarnas förmåga att rätt förstå sin samtid.

Tillit också till de hånade ”bidragstagarna” – samhället med gediget omfördelande system kräver de ömsesidigt solidariska medborgarnas tillit till varandra.

Högerpolitiker kan vem som helst bli. Det räcker med att svänga sig med luddiga begrepp som ”eget ansvar”,”valfrihet” och ”skära ned på byråkratin”, samt att bespotta den ekonomiska politik som på allvar syftar till full sysselsättning.

När socialdemokrater försöker prata om det ansvarsfulla i att skapa förutsättningar för ökad tillit mellan medborgare av olika styrka, viftas detta bort som drömmerier eller klåfingrighet.”Trygga människor vågar” stod det på Socialdemokraternas affischer för några valrörelser sedan. ”Trygga människor stänger dörren om sig” står det på Moderaternas i nästa val.

Moderaterna är i dag ett annat parti än det var tidigare. Men socialdemokratin är också ett annat parti än det tidigare var. Samhället förändras, men värderingar består.

När jag tänker på vad som hände i detta val skräms jag över att vi inte orkat hålla i vare sig begreppen eller verkligheten bättre.

Det kräver en del politiskt arbete, men i nästa valrörelse hoppas jag att vi kan säga, om Moderaterna återigen låtsas vara något de i själva verket inte är: ”Herrar Reinfeldt, Borg och Bildt (din gamle räv), ni verkar grundligt ha missförstått poängen”.

Kajsa Borgnäs
Före detta ordförande
för S-studenter,och ledamot
i Socialdemokraternas krisgrupp