Folkhögskola på export

En folkhögskola av svenskt snitt öppnade den 1 oktober i Sulimania i irakiska Kurdistan, tack vare ett unikt svenskt-kurdiskt samarbete. Det är den första folkhögskolan i Mellanöstern, och jag träffar en lärargrupp när de är i Sverige och övar vuxenpedagogik.

– Här behandlas eleverna som jämlikar. Och det fungerar, konstaterar språkläraren Shilan Abdulla.

Denna varma dag i slutet av augusti är hon och tre kurdiska lärarkollegor på studiebesök på Kista folkhögskola utanför Stockholm. På schemat står Debatt, och eleverna får välja diskussionsämne. En kvinna föreslår kärnkraft.

– Länder som har kärnkraft kan göra bomber. Det finns redan för mycket vapen i världen, säger hon med hetta i rösten.

– Oljan är också ett vapen, invänder någon. Även länder som har olja har mycket makt.

Shiran Abdulla och hennes kollegor lyssnar, iakttar, antecknar. Pedagogiken är det mest intressanta, säger de i kafferummet efter lektionen. Att lärarna behandlar studenterna som normala, tänkande, motiverade människor och inte som okunniga barn vars huvuden måste proppas fulla med redan färdigtuggade och godkända uppfattningar.

– Hos oss är undervisning enbart envägskommunikation, suckar Salam Omer Ibrahim. Han är journalist och har sagt upp sig från TV-kanalen Kurdsat för att undervisa i journalistik och demokrati på Asko Folk High School, Folkhögskolan Gryning, som är skolans mycket symboliska namn.

– Lärarna är inte intresserade av elevernas åsikter. Det viktiga är disciplin och att kunna rabbla utantill.

Det är alltså en pedagogisk revolution som inträffar när dörrarna till Gryning öppnas. Till att börja med ska skolan ha tre klasser med sammanlagt sex lärare och 45 elever, och all undervisning ska ske med folkbildningens demokratiska och deltagande metodik.

Skolan vänder sig till vuxna som inte har fått möjlighet att plugga eller avsluta sin skolgång. Det finns gott om sådana i norra Irak. Att kvinnor är mest utsatta är ingen hemlighet, och de har därför 60 procent av platserna. Inriktningen är internationell, och skolan ska ha kontakt med folkhögskolor runt om i världen.

– Oj vad vi behöver detta, utbrister Salam Omer Ibrahim.

– Det låter kanske fånigt, men jag är faktiskt riktigt kär i det här projektet!

Shiran Abdulla instämmer. I tolv år har hon arbetat som lärare i staden Halabja som 1988 bombades med nervgas av Sadam Husseins soldater. Omkring 7 000 människor dog, de flesta av dem kvinnor och barn. Minnet av katastrofen lever kvar.

– Jag kommer att sakna mina ungar – men jag ser verkligen fram emot att arbeta på folkhögskolan, säger hon.

– Det är något totalt annorlunda, som kommer att leda framåt!

Anmärkningsvärt är att den kurdiska delstatsregeringen gått med på att betala för kalaset – lärarlöner, lokal och andra kostnader för att genomföra undervisningen – men i enlighet med svensk folkhögskoletradition håller tassarna borta från allt som handlar om undervisningens innehåll.

Det är istället folkhögskoleföreningen Tornseglarna som inledningsvis har det pedagogiska ansvaret och står för rektorsrollen. Tornseglarna bildades 2005 av en grupp engagerade lärare på svenska folkhögskolor med syftet att starta en folkhögskola i Kurdistan.

En av styrelsemedlemmarna, Jar Arsalan Reza, som själv är kurd, kommer att finnas på plats i Sulemania som stöd det första året.

– Vi lärde oss snart att det som behövs inte är pengar, utan kunskap om hur man undervisar med en demokratisk värdegrund. Det finns ekonomiska resurser i regionen, säger Katarina Korp, lärare på Skeppsholmens folkhögskola i Stockholm och ordförande i Tornseglarna.

Katarina Korp har gjort många planeringsresor till Kurdistan och var med när kontraktet med delstatsregeringen äntligen undertecknades i juni i år.  Hon har hand om de kurdiska lärarna under studiebesöket i Sverige, och tre av dem bor hemma hos henne i Stockholmsförorten Abrahamsberg.

Arbetet med Gryning har tagit mycket tid och engagemang och har även innehållit bakslag och motgångar. Men Katarina Korp understryker att hon har fått igen mångdubbelt i form av upplevelser och erfarenheter. En av de viktigaste är att inte planera för mycket.

– Som svensk tror man ofta att det går att planera bort alla överraskningar, katastrofer och tillfälligheter. I Irak får man mer ta det som det är och använda det som finns. Allt kan hända hela tiden – det är utgångspunkten. Och ändå kan man ta sig vidare!

Agneta Carleson