Klassperspektiv på prostitution

Porr och prostitutionsdebatten har sina konjunkturer. I de senaste årens fiktion och sakprosa framställs den prostituerade som en fri ande i självvald outsiderposition. Offerrollen är borta. Fram kliver en entreprenör, en kvinna med en specifik sexuell läggning.

Flera självbiografiska berättelser vittnar om detta: Belle de Jour: en eskortflickas öde och Liw Enqvists Svenska flicka. Den sistnämnda om en svensk tolk och översättare som arbetade som strippa i Rom.

Petra Östergrens debattbok Porr, horor och feminister fick stort genomslag 2006. Hon kritiserade radikalfeministerna, menade att de utgick från att ”horan” var ett offer, utan att fråga de prostituerade själva. Det gjorde Östergren och fick svaret att radikalfeministerna kränkte dem.

Forskarna gick åt samma håll. Idéhistorikern Susanne Dodillet hävdade i sin avhandling Är sex arbete? att den prostituerade var handlingskraftig och kunde ”visa andra kvinnor vägen”.

Sex blev en vara åtskild från varat, skriver Kajsa Ekis Ekman. Sex hade inte lägre med själen att göra och prostitutionen omtalades i marknadsmässiga termer. I Holland, Spanien och Frankrike bildades fackföreningar och det svenska förbudet mot sexköp hånades i EU.

Var tog de fattiga, socialt utsatta, narkomaniserade kvinnorna vägen? Alla de som socialarbetare träffar, de som syns i mordstatistiken, hörs i prostitutionsutredningen. De tycktes ha gått under jord. I alla fall i debatten.

Ekis Ekmans debattbok är kompromisslöst argumenterande. Hon skjuter skarpt på de senaste decenniernas postmoderna genusteorier och nyliberalernas syn på kroppen som en vara. Bombarderar med motargument baserade på statistik, egna intervjuer, Marx., Sartre och Franz Fanon.

När jag läser henne med stigande oro i kroppen står det skriande klart hur debil samhällsdebatten blir när det inte existerar något klassperspektiv.

I alla tider har välbeställda män använt och utnyttjat socialt utsatta kvinnors kroppar. Så enkelt är det.

Och vad gör kvinnorna för att stå ut? Beskriver sin belägenhet som okej.

En rad ur Kurt Salomonssons femtiotalsroman Hungerdansen kommer för mig: ”Inom varje människa finns en latent lust att bortförklara den misär hon befinner sig i.”

Kajsa Ekis Ekman ger sig ambitiöst ut i Europas porrenvironger och synar de så kallade fackföreningarna.

Luftpastejer, visar det sig. Någon drivs till och med av en hallick. I stället för att bedriva fackliga frågor kämpar de för en legitimisering av prostitutionen.

Ekman avskyr postmodern relativism, hon viker inte en tum från sin linje. Hon öser på med argument, upprepar intill tjat, lyckas ändå behålla skärpan.

Hon gör rätt.

I ett liberalt samhällsklimat där var och en påstås ”ha ansvar”(detta parodiskt slitna uttryck som politiker och finansfolk överanvänder, särskilt när de inte tar ansvar) för sitt liv finns inte utrymme längre för ett ”Å andra sidan”.

Det beundransvärda med Ekmans bok är att hon bidrar med något alldeles nytt och kontroversiellt när hon kopplar ihop prostitution och surrogatmödraskap.

Just den undersökningen är knäckande läsning, fenomenet är så nytt.

Indiska kvinnor stängs in som boskap i ett niomånaders fängelse som föregås av omåttliga hormonbehandlingar. Deras kroppar fungerar som käril för befruktade ägg. Indiska kvinnor föder vita barn åt västerländska barnlösa par, ensamstående och homosexuella. De förväntas inte ha några moderskänslor. De mottar en struntsumma, som för dem är en stor summa.
Till er tjänst. Valmöjlighet? Ingen.

”Att tabubelägga offret är ett led i legitimiserandet av klassklyftor och könsojämlikheter”, skriver hon. Så sant. I de liberala mediernas hegemoni bagatelliseras ständigt förtryck av kvinnor och arbetarklass med ihåliga, falska argument.

Alliansen vill ta bort kulturstödet till politiska tidskrifter.

Efter valet behöver vi mer än någonsin samhällskritiska bokförlag som ger ut de intelligenta motrösterna till den nyliberala människosynen.

Kajsa Ekis Ekman har redan gjort sig omistlig.

Anneli Jordahl

Fotnot om seminarier: Den 1 oktober anordnas i Lund, under ”genusvetenskapens dag” en diskussion mellan Kajsa Ekis Ekman, Sara Goodman och Tiina Rosenberg. Moderator är Diana Mulinari. Läs mer om Genusvetenskapens dag!

Och den 5 oktober anordnar ABF Göteborg panelsamtalet Den lyckliga horan?, vari medverkar förutom Kajsa Ekis Ekman bland annat Suzanne Dodillet, Mårthen Schulz och LO-Tidningens Martin Klepke. Läs mer om seminariet.