Släpp in kaninerna

”Så lite text. Och så mycket papper. Det är jättedumt!” säger mig min dotter på 6 år när hon ser mig bläddra fram och tillbaka i den tjocka tingest som Joar Tiberg kallar för diktsamling.

Visst är de bra medvetna, de unga idag, men det finns också en annan aspekt än pappersbruket som fångar hennes intresse: med pennan i högsta hugg och ögonen i brand ber och bönar hon om att få ta utrymmet i besittning och fylla det med kulörta kaniner och annat mjukt och trevligt: ”Jag blir helt yr i huvudet om jag inte får rita!”

Likt henne gäckas jag av tomheten. Men inte så att den tvångsmässigt ska fyllas med färggranna ting eller medförfattas för att mening ska uppstå.

Eftersom samtliga sidor i boken är paginerade med skapelsens heliga tal 7, öppnas läsandet för ett ständigt pågående kreativt nu och ordning blir ett godtycke. Tibergs skapande saknar mål: fri från kronologi och vilodagen märker jag att jag helst läser baklänges.

Läsakten blir en fysisk handling: eftersom största delen av boken enbart erbjuder en kort mening per sida är det mera den bladvändande handen än ögat som jobbar. Läsningen förvandlas till ett maniskt bläddrande. Men i den mekaniska upprepningen infinner sig, sällsamt nog, en meditativ ro – som i tummandet på pärlorna i ett böneband.

Och visst: så snart jag är färdig ska jag hörsamma bönen. Tjejen får ta över med sina kaniner.

Oscar Rossi