Trycket ökar på rörelsen
Alliansens seger i riksdagsvalet har ökat trycket på fackföreningsrörelsen att söka och nå förhandlade lösningar med arbetsgivarna i en rad stridsfrågor. Den fackliga drömmen om en rödgrön regering och politisk support i avgörande frågor stannade vid en dröm.
I stället för politiskt stöd i flera centrala frågor för fackföreningsrörelsen – det gäller exempelvis höjt tak i a-kassan, sänkt avgift, löften om lagstiftning om rätt till heltid och en sjukförsäkring med högre tak – hotar nu det omvända.
Förutom status quo i de här frågorna hotar tre av fyra allianspartier med lagändringar på andra centrala områden för facken och deras medlemmar. Det gäller framför allt förändringar av turordningsreglerna i las, förändringar av konflikträtten och införandet av en obligatorisk a-kassa.
Den maktbalans som för närvarande existerar mellan fack och arbetsgivare vill framför allt de små allianspartierna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna ändra. Och deras föreslagna förändringar ger ensidigt mer makt åt arbetsgivaren och mindre till de anställda och deras organisationer.
Att varje sådan framstöt riskerar att utlösa kraftiga protester på arbetsmarknaden är en självklarhet. Varje avtalsrörelse under de närmaste åren kommer under sådana omständigheter därför att handla om maktfrågor. Och politisk strejk kan mycket väl bli en realitet också i Sverige.
Motståndet mot de här lagförändringarna finns i regeringskretsen fortsatt hos Moderaterna, som under den gångna mandatperioden envist avvisat alla propåer om las-förändringar och inskränkningar av konflikträtten, liksom den obligatoriska a-kassan.
Men ingen kan med säkerhet säga hur de arbetsrättsliga frågorna vägs av under den kommande mandatperioden. Alliansregeringen består trots allt av fyra partier som byter och förhandlar med varandra om allt. Frågor på arbetsrättens område kan därför också ingå i en framtida byteshandel.
För fackföreningsrörelsen är avtalade lösningar därför att föredra. Men också arbetsgivarna föredrar oftast avtalade lösningar. Det borgar för eget inflytande över frågorna. Politisk inblandning, om än gynnsam för den ena eller den andra parten, kan snabbt bytas i sin motsats vid nästa riksdagsval.
Närmast gäller det att försöka enas om regler för hur morgondagens lönebildning ska gå till. De havererade förhandlingarna om ett nytt huvudavtal är en god grund att stå på vid en nystart av förhandlingarna.
I långa stycken hade parterna tagit sig fram till gemensamma uppfattningar, det gällde inte minst lönebildningen. Att ansträngningarna sprack när arbetsgivarna avbröt förhandlingarna ändrar ingenting: Det finns en god grund att starta från.
Att industrins parter parallellt försöker sy ihop ett nytt industriavtal utgör inget hinder. Snarare kan de två processerna understödja varandra.
Att ta greppet om hela arbetsmarknaden förutsätter emellertid ett avtal som omfattar hela arbetsmarknaden eller så gott som hela arbetsmarknaden. Och då är det huvudavtalsförhandlingar som gäller.