Som ett brev på posten dyker nu enstaka krav och åtskilliga antydningar om att Mona Sahlin måste avgå efter det som hon själv kallat ”ett riktigt uselt val”.

Men skulle hon lämna som partiordförande öppnar det för en långvarig inre konflikt. Självklar efterträdare saknas. Det är också fel att hoppa av i det oklara parlamentariska läget efter valet. Sahlin bör sitta kvar, av ansvar för partiet.

En tankeställare är att plötsliga byten i Danmark och Finland inte har vänt vinden, utan malt ner deras arbetarpartier ytterligare. Men framför allt skulle ett partiledarbyte dölja att katastrofen sitter djupare än Sahlins utseende och kön.

Att säga så är inte att skyla över att det skett ett antal stora felgrepp i valrörelsen. Partiet var länge för inåtvänt, i förnyelserådslag och förhandlingar med de andra rödgröna partierna.

Socialdemokraternas ledning har i mycket varit det gamla gänget som var alltför tysta och passiva redan också under Göran Perssons tid.

SAP har varit sällsynt uselt på spinning, det vill säga att uppmuntra medierna till att ta upp partiets hemma-plansfrågor. Många bortaplansfrågor har det blivit. Kanske avgjordes valet redan i maj, när det tog oändligt lång tid innan man försökte korrigera högerns lögner om den ”skattechock” som väntade. Sahlins valspurt var magnifik, men kom för sent.

Runt omkring i Europa sker emellertid samma kräftgång som i Sverige. Förr låg de socialdemokratiska partierna på i snitt 30–33 procent av väljarna, med Sverige som duktig storebror med drygt 40. Men det var för 20 år sedan. Sedan dess har SAP rasat ned till den tidigare europeiska nivån, samtidigt som småsyskonen ute i Europa tappat ytterligare.

Det går att hitta ett antal gemensamma nämnare för denna europeiska tillbakagång, som inte stavas Sahlin:

  • Kommunikationskulturen, att partierna härmar varandra, fast man är olika.
  • Medialiseringen, där mediapopulism och förenklingar gynnar politiker som har enkla svar, till exempel högerextrema partier.
  • Ekonomiseringen, att politiken reduceras till procentsatser i stället för värderingar, att väljaren betraktas som egoist utan förmåga till solidaritet.
  • Finansialiseringen, att allt fler frågor av central betydelse för individen, lagts över på en skakig finansmarknad.
  • Juridifieringen, att allt fler politiska beslut, granskas och ifrågasätts av bolagsjurister och EU-domare vars enda mål är marknadens principer, inte människornas bästa.
  • Globaliseringen, jobb som flyttar ut och mer av lönedumpning på hemmaplan, pressar upp inkomstskillnaderna överallt, krymper fackets auktoritet.

Dessa fenomen sammantaget skapar en avpolitisering, en känsla av att förändring inte längre är möjlig, en spiral av maktlöshet runt omkring i Europa.

Löntagarna som samhällelig kraft förtvinar i detta stämningsläge. Egenintresset sprider sig.

Om väljare inte känner sig behövda av sina partier mellan valkampanjerna, är det inte så konstigt om de i stället vänder sin kraft inåt och bygger om sommarstugan i stället, eller i protest röstar på något högerpopulistiskt parti.

Två liberala femtiotalsprofeter drömde om den försvagade socialdemokrati som vi ser först i dag: Herbert Tingsten, som förutspådde idéernas död och en avpolitiserad politik, och Sifo-professorn Hans L Zetterberg som förklarade att socialdemokratiska barn som gjorde klassresan skulle innebära partiets långsamma död.

Men det är inte de senaste trettio åren av nyliberalism som gjort att Tingsten och Zetterberg fått rätt. Det är framför allt den egna oförmågan.

Vi befinner oss i slutskedet av en lång process av socialdemokratisk naivitet inför marknadens makt, där man ”gått med röven före in i framtiden”, som Göran Johansson i Göteborg en gång uttryckte saken.

Mycket av det som Socialdemokraterna i valrörelsen klandrat de borgerliga för, idiotiska marknadslösningar och en tunnare trygghet, påbörjades för länge sedan, främst under Göran Perssons tio år.

Många är förbryllade över att finanskrisen inte gynnat socialdemokratin. Men inget socialdemokratiskt parti i Europa hade några intressanta lösningar. Och varför skulle de ha det? De var ju insydda i samma marknadspåse som de borgerliga partierna, var för fega, saknade egna analyser och ambitioner.

Är valet början till en epok av ännu större borgerlig dominans i medierna, i politiken, och i ekonomin?

Då är nyckeln till en förändring att avvika från det borgerliga bruset, att tala med en egen röst, som både vänner och motståndare genast känner igen, det här är sossar!

Nu har partiet i några decennier till nöds lyckats vinna val trots sina socialdemokratiska värderingar. Nu är det dags att försöka vinna val genom just dessa värderingar, som Katrine Kielos sagt.

Socialdemokrater måste bjuda motstånd mot de krafter i samhället som ökat människors maktlöshet, inte minst fungera som stöd för individen mot en skenande kapitalism.

Uppgiften är att vara en frihetsrörelse. Inte den liberala friheten från staten, utan det socialdemokratiska frihetsbegreppet, att staten kan medverka till att frigöra och utveckla individen.

Den svenska modellen är ett samhällskontrakt mellan fria individer och en stark stat, skriver Henrik Berggren träffande i sin nyutkomna Palme-biografi, och exemplifierar med offensiven på 70-talet för kvinnans frigörelse.

Mona Sahlin argumenterar väl för Socialdemokraternas frihetsidé i sin bok Möjligheternas land, som dessvärre få tycks ha läst. Att en stark stat behövs för individens frihet, är lika modernt i dag som i rörelsens barndom, även om formerna kan se annorlunda ut.

Somliga menar att valrörelsen rymt för mycket fjäsk med medelklassen, konstigt historiskt sett, eftersom redan Gustav Möller slog fast att ”Vi måste ha medelklassen med oss”. Det Socialdemokraterna misslyckats med är tvärtom att få medelklassen att inse att den har mycket att vinna på en enad löntagarfront, eftersom också tjänstemännen känt av en allt mer brutal arbetsmarknad och urholkade trygghetssystem.

Var det fel att utropa koalition före valet? Taktiskt helt fel, det visar opinionsraset hösten 2008, men strategiskt riktigt på sikt. Det finns ingen väg udenom. De flesta yngre socialdemokrater ute i världen har insett att man bara tillsammans med de gröna kan återupprätta den förändringsvilja som de kommande decenniernas finans- och klimatkriser kommer att kräva.

Politik är inte att bestämma, utan att sätta igång tankeprocesser. Reinfeldt har inte vågat tänka nytt. Sahlin har i alla fall försökt. Hon bör få en ny chans.

Björn Elmbrant
Journalist och S-debattör